Det finns inte så mycket att skriva om...och tiden räcker inte till. När S har somnat på kvällarna ligger vi i varsin soffa och pustar ut och orkar just ingenting. De som känner oss vet ju att S opererades förra veckan, allting har gått bra men vi är extra trötta hela familjen efter vistelsen på sjukhuset.
Nu är vi ute mest hela dagarna, S knatar omkring på egen hand och gillar att gräva i sandlådan och plocka stenar och annat småskräp. Han börjar bli stora killen och jag har fått plocka bort en del kläder som han redan vuxit ur. I Kina hade han storlek 74 och nu, tre månader senare har han storlek 80. Det är ju underbart att han äter och växer...ändå kändes det lite sorgligt när jag packade undan hans fina mjukisbyxor han hade på hotellet i Beijing och hans supersöta tofflor med hundar på som nu är för små...ja, lite löjlig blir man när man fått barn .-)

Jag är ingen morgonmänniska. Tyvärr är S en morgonmänniska. Igår vaknade han klockan 6, jag tog upp honom till min säng och lät honom bläddra och prassla med en veckotidning. Det nöjde han sig med i nästan en timme medan jag halvslumrade och mumlade "hund", "bil" och "blomma" när han pekade på olika bilder. Idag vaknade han 5.30. Jag tog upp honom i sängen och gav honom tidningen han tyckte var så rolig. Men idag skulle den rivas sönder i massa prassliga småbitar...okej, då, det går ju att småslumra till det också. Så när maken kom hem klockan 7 efter sitt nattpass hittar han i sängen; en trött fru, en pigg och glad son och ungefär 500 dregliga pappersbitar.

Det är ju helt fantastiskt att adoptera barn. Ofta tänker jag på vår resa till Kina, det känns nästan som en dröm. Tänk att vi fick en sån fin kille. Ibland tänker jag också på den biologiska mamman som finns där någonstans. Stackars henne som inte får höra hans underbara skratt, undrar om hon tänker på honom ibland...
I natt har jag bara sovit fem timmar, S vaknade halv sex (!) och ville dessutom ha välling i natt. Men trots att jag egentligen är helt slut har jag så roligt. Det är så kul när han härmas, nyss petade jag lite med tops i mina öron och vips skulle han peta med sina små fingrar i sina. Han har också fattat det här med kramar; nu kramar han allt från skedar och kaffepaket till nallen och oss förstås. Mysigt! Fast bäst är att "laga mat" i plastbyttor och provsmaka ljudligt. Kanske blir det en kock så småningom.
I dag ska vi åka ut till landet och vara där till på måndag. Härligt.