Tänk att vi nu fått fira två jular med lilla S...och häromdagen kom han hem med sitt livs första julpyssel från dagis. Hans stolta föräldrar har placerat dem på köksbordet där de får stå hela julhelgen; tomten och granen. Det finaste julpyssel vi sett!

Igår skickade vi in medlemsansökan till en ny adoptionsorganisation. Vi är egentligen inte missnöjda med vår förra men vi har fått en känsla för att det kan gå snabbare med denna och att det är lite billigare. Det känns ju också som om allting kan hända i adoptionsvärlden och att man inte har garantier för någonting, det gör det inte lättare att göra de val man måste göra på vägen. Och precis när vi ska sätta igång med att skicka papper och blanketter hit och dit så kommer det en hel massa röda helgdagar då allt är stängt och vår läkare är ledig och telefontider är begränsade, det är ju typiskt. Jag som inte är någon "jul-fantast" vill i ena stunden att dagarna ska gå fort, fort...men i andra stunden längtar jag efter att få vara ledig med lilla S som pratar om julafton och jultomten och det bästa av allt; jullov!

Hurra idag fick vi vårt medgivande för ett syskon, hela 21 månader efter att vi kom hem med lillprinsen. Vår kommun är ju inte den snabba och vår hemutredare har ju inte heller skyndat precis. Men nu har vi det. Spännande!

Nu var det längesen...det är knappt jag kommer ihåg hur man loggar in. Inte är det väl någon som läser här längre heller men jag blev lite sugen på att skriva ett nytt inlägg, främst för min egen skull. Det är kul att läsa det som en dagbok sen.
Lillprinsen S växer så det knakar, han går på förskolan sedan augusti och om en vecka fyller han tre år! Tiden går så snabbt, det är knappt jag kommer ihåg vår långa väntan innan vi fick BB. Jag minns ju att jag tyckte den var oerhört jobbig men nu känns det så suddigt...det mesta av och om vår adoption INNAN vi fick barn känns mest blekt och luddigt i kanterna på något sätt.
Tiden sen vi kom hem från Kina har ju varit fantastisk på många sätt och vis, ett liv med barn innebär ju att ingen dag är den andra lik (trots att det känns som om livet mest består av rutiner). För det mesta är allt roligt men vi har också fått kämpa som föräldrar, mest med anknytningen. Det tog ungefär ett år innan anknytningen kändes trygg och att vi kände oss som en helt normal barnfamilj.
I mars nästa år har vi varit hemma två år, vi ska fira med en resa till Egypten (vår första utomlandssemester med barn).
Och nu har vi börjat med en syskonutredning, vi väntar nu på läkarintygen som ska skickas in till vår hemutredare. Den här gången är allt annorlunda, vi har fullt upp hela dagarna och hinner inte ägna så mycket tid till att grubbla över väntetider och en massa "om" och "när?". Det är också en hel del som ska ordnas innan ett syskon blir verklighet bland annat ett nytt medgivande, mer pengar och slutligen ett barnbesked via 48-timmarslistan. Och jag kan ju säga att vissa dagar, när allt bara är kaos, saker ligger överallt, dammhögarna ligger i drivor, strumporna är inkletade med gamla makaroner, katterna skriker, berget i tvättkorgen rasar, vi är förkylda och S ska göra allting själv och får utbrott för minsta lilla sak så känns det fullt tillräckligt med ett barn. Men sen glömmer man såna dagar (som tur är).