I dag kom rundbrevet från Adoptionscentrum. Jag slukade det på två minuter, sen var jag tvungen att ligga och grina i fem...Först stod det så klart en massa om väntetiderna som bara ökar och ökar, inga adoptionsresor kommer att genomföras innan, under och efter OS 2008 (där rök våra chanser att få BB nästa år).
Men sen läste jag ju alla glimtar från familjer som nyss varit och hämtat sina barn...det är kaos vid överlämnadet, totalkaos, barnen är sjuka, läkarna kan ingen engelska, barnen skriker och grinar och ropar efter fostermamman, fosterföräldrar vill inte lämna ifrån sig sitt barn...och barn som står vid hotelldörren och skriker efter mamma och letar febrilt efter henne så fort de går ut...
Hur ska jag och P kunna förbereda sig på såna saker, det går inte. Ibland när man längtar och längtar så är det lätt att glömma det sorgliga, det kaotiska och tragedin bakom varje adoption. Hur mycket böcker vi än läst och kurser vi gått så går det ju inte att förbereda sig på sånt, vi kan ju egentligen ingenting om barn. Några gånger under den här väntan har jag faktiskt frågat mig själv vad vi gett oss in på, klarar vi av det här?

Nu tror jag inte längre på att vi får barn nästa år, jag har ställt in mig på 2009 (då hinner vi förbereda oss ännu bättre ;-)
En rolig sak har iallafall hänt. Jag har fått vikariatet jag sökte på mitt jobb...vilket innebär högre lön i ett par månader...vilket innebär att vi bestämt oss för en två-veckors långresa i januari eller februari nästa år (fast vi egentligen inte hade råd).

Nu har jag räknat ut att om CCAA endast uppdaterar med en vecka per månad i fortsättningen så har vi 2 år och 9 månader kvar till BB.
Så där ja, nu har jag sagt det.

Jag har inte orkat läsa några adoptionssidor senaste veckorna, för det första har jag varit sjuk men nu känns det så segt alltihop att jag försöker låta bli att tänka på det.
Den är så konstig den här väntan. Egentligen har ju ingenting förändrats i våra liv, vi lever ju precis som vanligt som vi gjort de 10 år vi varit tillsammans. Vi har det bra, vi har roliga intressen, vi pratar och skrattar en massa tillsammans och är i stort sett nöjda med våra liv. Men ändå är det hela tiden det här med barnet...vad vi än planerar så vägs det in.
"Nästa år kanske vi inte kan resa på en två-veckors resa eftersom vi kanske ska till Kina" (semsterdagarna räcker inte), "Vi behöver en ny bil men det är onödigt, bättre att vänta tills vi får barn när vi VERKLIGEN behöver", "Ingen idé att göra stora planer på jobbet eftersom någon av oss kommer att behöva byta jobb/arbetstider när vi får barn", "Det är ju bra om man kan jobba på tills barnet kommer så vi får hög föräldrapenning", "Ska vi bo kvar här när det är dags att börja med dagis eller ska vi flytta innan dess"...Men NÄR kommer barnet?
CCAA uppdaterade i veckan och tyvärr blev det bara 6 fjuttiga dagar. I den här takten kommer vi få vänta minst ett och ett halvt år till....
Det bästa vore ju om man bara kunde glömma bort att vi ska adoptera och sen kommer det som är jätteglad överraskning om några år men det är ju inte så lätt. Det är ju skrattretande att tänka på att vi för ett och ett halvt år sedan satt på en adoptionskurs i Skåne och skrev en packningslista inför vår Kinaresa...