torsdag, november 12, 2009

Nu var det längesen...det är knappt jag kommer ihåg hur man loggar in. Inte är det väl någon som läser här längre heller men jag blev lite sugen på att skriva ett nytt inlägg, främst för min egen skull. Det är kul att läsa det som en dagbok sen.
Lillprinsen S växer så det knakar, han går på förskolan sedan augusti och om en vecka fyller han tre år! Tiden går så snabbt, det är knappt jag kommer ihåg vår långa väntan innan vi fick BB. Jag minns ju att jag tyckte den var oerhört jobbig men nu känns det så suddigt...det mesta av och om vår adoption INNAN vi fick barn känns mest blekt och luddigt i kanterna på något sätt.
Tiden sen vi kom hem från Kina har ju varit fantastisk på många sätt och vis, ett liv med barn innebär ju att ingen dag är den andra lik (trots att det känns som om livet mest består av rutiner). För det mesta är allt roligt men vi har också fått kämpa som föräldrar, mest med anknytningen. Det tog ungefär ett år innan anknytningen kändes trygg och att vi kände oss som en helt normal barnfamilj.
I mars nästa år har vi varit hemma två år, vi ska fira med en resa till Egypten (vår första utomlandssemester med barn).
Och nu har vi börjat med en syskonutredning, vi väntar nu på läkarintygen som ska skickas in till vår hemutredare. Den här gången är allt annorlunda, vi har fullt upp hela dagarna och hinner inte ägna så mycket tid till att grubbla över väntetider och en massa "om" och "när?". Det är också en hel del som ska ordnas innan ett syskon blir verklighet bland annat ett nytt medgivande, mer pengar och slutligen ett barnbesked via 48-timmarslistan. Och jag kan ju säga att vissa dagar, när allt bara är kaos, saker ligger överallt, dammhögarna ligger i drivor, strumporna är inkletade med gamla makaroner, katterna skriker, berget i tvättkorgen rasar, vi är förkylda och S ska göra allting själv och får utbrott för minsta lilla sak så känns det fullt tillräckligt med ett barn. Men sen glömmer man såna dagar (som tur är).