Jag har inte orkat läsa några adoptionssidor senaste veckorna, för det första har jag varit sjuk men nu känns det så segt alltihop att jag försöker låta bli att tänka på det.
Den är så konstig den här väntan. Egentligen har ju ingenting förändrats i våra liv, vi lever ju precis som vanligt som vi gjort de 10 år vi varit tillsammans. Vi har det bra, vi har roliga intressen, vi pratar och skrattar en massa tillsammans och är i stort sett nöjda med våra liv. Men ändå är det hela tiden det här med barnet...vad vi än planerar så vägs det in.
"Nästa år kanske vi inte kan resa på en två-veckors resa eftersom vi kanske ska till Kina" (semsterdagarna räcker inte), "Vi behöver en ny bil men det är onödigt, bättre att vänta tills vi får barn när vi VERKLIGEN behöver", "Ingen idé att göra stora planer på jobbet eftersom någon av oss kommer att behöva byta jobb/arbetstider när vi får barn", "Det är ju bra om man kan jobba på tills barnet kommer så vi får hög föräldrapenning", "Ska vi bo kvar här när det är dags att börja med dagis eller ska vi flytta innan dess"...Men NÄR kommer barnet?
CCAA uppdaterade i veckan och tyvärr blev det bara 6 fjuttiga dagar. I den här takten kommer vi få vänta minst ett och ett halvt år till....
Det bästa vore ju om man bara kunde glömma bort att vi ska adoptera och sen kommer det som är jätteglad överraskning om några år men det är ju inte så lätt. Det är ju skrattretande att tänka på att vi för ett och ett halvt år sedan satt på en adoptionskurs i Skåne och skrev en packningslista inför vår Kinaresa...