I dag kom rundbrevet från Adoptionscentrum. Jag slukade det på två minuter, sen var jag tvungen att ligga och grina i fem...Först stod det så klart en massa om väntetiderna som bara ökar och ökar, inga adoptionsresor kommer att genomföras innan, under och efter OS 2008 (där rök våra chanser att få BB nästa år).
Men sen läste jag ju alla glimtar från familjer som nyss varit och hämtat sina barn...det är kaos vid överlämnadet, totalkaos, barnen är sjuka, läkarna kan ingen engelska, barnen skriker och grinar och ropar efter fostermamman, fosterföräldrar vill inte lämna ifrån sig sitt barn...och barn som står vid hotelldörren och skriker efter mamma och letar febrilt efter henne så fort de går ut...
Hur ska jag och P kunna förbereda sig på såna saker, det går inte. Ibland när man längtar och längtar så är det lätt att glömma det sorgliga, det kaotiska och tragedin bakom varje adoption. Hur mycket böcker vi än läst och kurser vi gått så går det ju inte att förbereda sig på sånt, vi kan ju egentligen ingenting om barn. Några gånger under den här väntan har jag faktiskt frågat mig själv vad vi gett oss in på, klarar vi av det här?

Nu tror jag inte längre på att vi får barn nästa år, jag har ställt in mig på 2009 (då hinner vi förbereda oss ännu bättre ;-)
En rolig sak har iallafall hänt. Jag har fått vikariatet jag sökte på mitt jobb...vilket innebär högre lön i ett par månader...vilket innebär att vi bestämt oss för en två-veckors långresa i januari eller februari nästa år (fast vi egentligen inte hade råd).