I mitt förra liv (innan barn) var det här en av årets bästa dagar. Dagen då vi vrider tillbaka klockan en timme och jag kan ligga och dra mig i sängen en extra lyxtimme.
Tyvärr förstår lillprinsen inte alls vad det handlar om. I hans värld är klockan halv sju och det ska lekas med lego och köras tåg på en gång, det spelar ingen roll att jag säger att klockan är mitt i natten (ok, lite ljug...) och att det är alldeles mörkt ute.
Idag hände också något nytt och ganska pinsamt. Kvart i sju (eller kvart i sex som klockan egentligen är) smyger jag ut i trapphuset (iklädd sovtröja och trosor) för att slänga påsen med bajsblöjan i sopnedkastet och precis då öppnas grannens dörr och ut strömmar ett gäng glada 25-åringar som festat tills nu (jo, jag har hört dem från och till under natten) som hejar och skrattar innan jag hinner springa in till mig igen. Usch, ingen bra start. Och varför visar de inte Thomas tåget på söndagar? Det är ju då man verkligen behöver det...