Nu var det längesen...det är knappt jag kommer ihåg hur man loggar in. Inte är det väl någon som läser här längre heller men jag blev lite sugen på att skriva ett nytt inlägg, främst för min egen skull. Det är kul att läsa det som en dagbok sen.
Lillprinsen S växer så det knakar, han går på förskolan sedan augusti och om en vecka fyller han tre år! Tiden går så snabbt, det är knappt jag kommer ihåg vår långa väntan innan vi fick BB. Jag minns ju att jag tyckte den var oerhört jobbig men nu känns det så suddigt...det mesta av och om vår adoption INNAN vi fick barn känns mest blekt och luddigt i kanterna på något sätt.
Tiden sen vi kom hem från Kina har ju varit fantastisk på många sätt och vis, ett liv med barn innebär ju att ingen dag är den andra lik (trots att det känns som om livet mest består av rutiner). För det mesta är allt roligt men vi har också fått kämpa som föräldrar, mest med anknytningen. Det tog ungefär ett år innan anknytningen kändes trygg och att vi kände oss som en helt normal barnfamilj.
I mars nästa år har vi varit hemma två år, vi ska fira med en resa till Egypten (vår första utomlandssemester med barn).
Och nu har vi börjat med en syskonutredning, vi väntar nu på läkarintygen som ska skickas in till vår hemutredare. Den här gången är allt annorlunda, vi har fullt upp hela dagarna och hinner inte ägna så mycket tid till att grubbla över väntetider och en massa "om" och "när?". Det är också en hel del som ska ordnas innan ett syskon blir verklighet bland annat ett nytt medgivande, mer pengar och slutligen ett barnbesked via 48-timmarslistan. Och jag kan ju säga att vissa dagar, när allt bara är kaos, saker ligger överallt, dammhögarna ligger i drivor, strumporna är inkletade med gamla makaroner, katterna skriker, berget i tvättkorgen rasar, vi är förkylda och S ska göra allting själv och får utbrott för minsta lilla sak så känns det fullt tillräckligt med ett barn. Men sen glömmer man såna dagar (som tur är).

Nu är det inte långt kvar...om två veckor börjar jag att jobba och min man ska ta över på hemmafronten. Det känns konstigt. Jag kan inte tänka mig in hur det känns att jobba, ändå anar jag att allt kommer kännas "som vanligt" efter två dagar.
Ikväll satt jag och ögnade igenom det jag skrivit på min blogg, det var kul att läsa vad jag skrev i mars, när vi precis kommit hem. Det känns som om det var flera år sedan! Det är tio månader sedan lillprinsen kom hit, ändå känns det som om han alltid har funnits här.
Jag har ju inte skrivit så mycket på min blogg på sistone, nu tar jag en lång paus...kanske kommer Lisa Papaver glömmas i cyberrymden, kanske får den ny fart senare i vårt liv.
Jag läser ju fortfarande om mina "bloggvänners" väntan och för några är ju väntan snart slut (Grattis!). Jag hoppas att tiden inte rinner iväg för någon, nu verkar det ju vara lite hårdare att få nytt medgivande om man passerat åldersgränsen. Jag kan ju säga att det bästa vi gjort i livet var att hoppa av den ordinarie kön och välja SN. Om vi inte gjort det hade vi ännu väntat och förmodligen inte fått barn innan år 2010!

God jul och gott nytt år!

Häromdagen var jag och lilla S på mitt jobb och hälsade på. Det blev en mindre uppståndelse där alla skulle klämma och känna och ställa tusen frågor. De som också hade följt oss på vår resa via resedagboken kunde nästan inte hålla tårarna borta. Vi som faktiskt börjat vänja oss vid vår vardag som småbarnsfamilj blev lite besvärade och generade, S klamrade sig hårt runt min hals och vågade knappt kika fram. Och jag som vant mig vid att inte träffa så många vuxna på en och samma gång blev helt slut och var tvungen att sova middag när jag kom hem.
Hur som helst, anledningen till att vi var där var ju att det snart är dags att börja jobba! Mindre än två månader kvar, det är inte klokt vad snabbt det går. Och nu ångrar jag ju att jag absolut propsade på att maken skulle ta så många månader, det är väl inte så himla viktigt det här med jämlikhet? Klart lillprinsen ska vara hemma med sin mamma!

I mitt förra liv (innan barn) var det här en av årets bästa dagar. Dagen då vi vrider tillbaka klockan en timme och jag kan ligga och dra mig i sängen en extra lyxtimme.
Tyvärr förstår lillprinsen inte alls vad det handlar om. I hans värld är klockan halv sju och det ska lekas med lego och köras tåg på en gång, det spelar ingen roll att jag säger att klockan är mitt i natten (ok, lite ljug...) och att det är alldeles mörkt ute.
Idag hände också något nytt och ganska pinsamt. Kvart i sju (eller kvart i sex som klockan egentligen är) smyger jag ut i trapphuset (iklädd sovtröja och trosor) för att slänga påsen med bajsblöjan i sopnedkastet och precis då öppnas grannens dörr och ut strömmar ett gäng glada 25-åringar som festat tills nu (jo, jag har hört dem från och till under natten) som hejar och skrattar innan jag hinner springa in till mig igen. Usch, ingen bra start. Och varför visar de inte Thomas tåget på söndagar? Det är ju då man verkligen behöver det...

Enligt vår hemutredare på kommunen måste vi vänta med syskonutredningen tills vi varit hemma i 1 1/2 år! Verkligen otur att vi inte har kvar vår förra utredare som hade sagt 1 år. Nu känns det ju rätt meningslöst, vi kommer aldrig att hinna.
Det är så orättvist att det inte är samma regler för alla, i andra kommuner får man starta syskonutredningen innan 1 år. Det känns ju inte helt bra att börja "bråka" och vara besvärlig heller...

Jag snodde en utmaning av Lilleskutt. Och nu hoppas jag att ingen läser min blogg idag för det är ju pinsamt vad mycket skit jag hade i min handväska, det ser ut som en mindre soptipp.

Det här fanns i min väska: plånbok, blöja, 2 extra haklappar, tom burk, servettfodral, liten portmonä, plastpåse, 6 st pennor, 4 plastskedar, gammal tandborste, kloklippare, brödpensel i silikon (!), tom soppåse (kom till användning nu), bedövningssalva, barnalvedon, tuggummi, boardingcard till Goa (2006!), kartor till hotellet i Beijing, våtservetter och en hel hög med gamla kvitton och snorpapper (som tur var oanvänt).

Den som läser detta utmanas att städa sin egen....

S är morgonpigg. Idag vaknade han klockan 6. Eftersom jag är väldigt morgontrött vill jag gärna hitta på saker att göra på förmiddagen...för att hålla mig vaken. Men vad gör man en söndagmorgon? Maken har jobbat natt och ligger och sover, alltså inga högljudda lekar inomhus. Ute blåser storm och vi är förkylda så det är ingen bra idé att gå ut. Vi kan inte ringa någon innan klockan 9 (snarare 10 på söndagar). Samma sak gäller hembesök hos någon (känner inga morgonpigga barnfamiljer). Jag tänkte att jag kunde baka bröd, innan jag kom på att vi inte har någon jäst och affären öppnar klockan 10. Biblioteket; har de ens öppet på söndagar? Museum öppnar väl klockan 11 (då har vi lunch och sova-middag-tid). Vi kan åka tunnelbanan till stan och fika på Mc Donalds (det enda som är öppet), inte jättekul kanske. Simhallen; öppnar inte de tidigt? Fast...nu är S helt inne i sin lek med tågbanan, dumt att störa. Jag gör lite mer kaffe så får vi se sen, kanske är det dags för mellis snart...