Dagarna går i en rasande fart. Vi börjar få in rutinerna (mat- och sovklockan), solen skiner och vi går långpromenader med barnvagnen i skogen. Det känns som om vår anpassningstid är över, vi har ju nästan isolerat oss i några veckor för att lära känna varandra och bli en barnfamilj. Det är ingenting man bara blir...det måste praktiseras :-)
Häromdagen var vår hemutredare på besök inför beslutet till tingsrätten, det är bara det som är kvar nu innan vår lilla pojke blir vår även juridiskt.

Idag skulle jag och lillprinsen till öppna förskolan. Jag tyckte att jag planerat bra och i god tid innan åt vi mellis; mosad banan. Efteråt såg jag att nya fina snickarbyxan var nersmetad med banan och var tvungen att byta. Passade på att potträna lite och hurra för lite kiss i pottan. Tyvärr hamnade även en bit av bodyn i pottan så jag var tvungen att byta även den. Nu började det bli lite bråttom, på med overallen och mössa och vantar och min egen jacka. I hissen såg jag att jag glömt hans skor, det vara bara att åka upp igen.
Ute var det 2 grader och snålblåst. Jag hade glömt min egen mössa och vantar. Jag var törstig och kissnödig och upptäckte att jag hade gammalt kräk på mina jeans.
Men sångstunden var rolig! :-)

När vi kom hem från Kina var tanken att jag skulle avsluta min blogg, uppdraget var slutfört, väntan var över...och hur intressant är det att läsa om bananmos och kräk på brallan? Men kanske kommer jag få blogg-abstinens...

Jag är verkligen, verkligen, verkligen jätteirriterad på försäkringskassan. Jag har ännu inte fått någon föräldrapenning. De säger att jag måste komma in med ännu mera "bevis" på att vi adopterat barn. Jag har skickat in ännu mer papper...men inga pengar syns till. Och alltså inget barnbidrag heller. Men maken får sina pengar. Trots att vi lämnat in samma papper.
Varje dag ringer jag dit, idag var det 17 minuters kötid. "Du har plats 156 i kön". Grrrrrr.

Ha, jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva när min man sjunger barnsånger och klappar händer på sångstunden på öppna förskolan. :-) (Kanske tänkte han samma sak om mig...). Vi börjar fatta hur det funkar det här med barn, på torsdag blir det dock tuffare då maken ska börja jobba. Och blogga hinner man inte med...