För en gång skull när jag inte har tid att tänka på adoption så händer det. Igår fick vi förfrågan om att ta emot ett barn från 48-timmarslistan. Och vi har tackat JA! Crazy day!

Jag har inte tänkt på adoption på flera dagar nu vilket är skönt! Inget surfande på adoptionsbloggar, inga rykten och inga grubblerier på när det kan tänkas ske. Anledningen är att jag varit "insnöad" på jobbet och kommer att vara några dagar till. För när man jobbar med tågtrafik dessa kaosdagar så hinner man inte med något annat än tåg, tåg och tåg och när jag kommer hem efter jobbet stupar jag i säng och drömmer om tåg (förutom i natt när jag drömde om flygplan). Mera snö!

Förra gången vi adopterade blev vi också drabbade av kinesiska nyåret eftersom vår resa till Kina blev uppskjuten en månad p.g.a. alla firande kineser. Nu väntar vi på att de anställda på CCAA ska komma tillbaka från sin semester och packa upp och stämpla vår ansökan (för att sen lägga den på hög ett tag).

Det är mycket med det här "Kan själv" och "Kan inte". Det är en balansgång mellan att låta honom försöka...utan att det blir farligt (skära med kniv eller klättra på pall). Eller en hårfin skillnad mellan att bli stolt över att klara något själv (lasta in grejer i bilen eller bära matkassen) och få utbrott över att allting är så svårt (klippa i tjockt papper eller öppna en krånglig väska). Men i helgen har han överraskat oss flera gånger. När vi skulle gå ut och åka pulka (och mamma och pappa fastnade lite i köket med kaffet) så står han i hallen med jackan på och dragkedjan uppdragen (alldeles själv). Och en annan gång när vi skulle gå ut och pustade och frustade över alla vantar och mössor som skulle dras fram så ropar jag på S att han ska skynda sig och han svarar innefrån toaletten att han måste ju kissa först. Och han har satt sig där alldeles själv och inte vill han ha barnsitsen på toaletten heller, han är ju stor nu. Våran stora och duktiga lilla kille.

I vår hall i morse, vi är på väg till dagis:

Lilla S: Jag älskar dig mamma!
Jag: Åh, jag älskar dig med, jättemycket, säger jag och vi kramas.
Lilla S: Jag älskar pappa också.
Jag: Pappa älskar också dig jättemycket.
Lilla S: Och barbapappa!
Jag: Eh..ja barbapappa är bra.
Lilla S: Jag älskar alla bilar och tåg och sopbilar också.
Jag: Va bra.
Lilla S: Och alla lokförare!
Jag (byter ämne): Idag ska vi se om plogbilen varit ute så vi kan ta vagnen till dagis.
Lilla S: Jag drömde om plogbilen, han ploga bort ALL snö.
Jag: Men va bra, då behöver vi inte pulsa i snön.
Lilla S: Jag älskar plogbilen!

:-)

Det är jobbigt att vänta. Inte för att vi har väntat speciellt länge (en vecka hittills :-) och inte för att vi den här gången har särskilt bråttom. Men jag avskyr att gå i ovisshet. Och det är olustigt med känslan att våra liv är i någons (någon = CCAA) händer...nåväl, kanske inte våra liv men vårt framtida syskon kommer ju ändå att förändra vår familj och våra liv, på sitt sätt.

Samtidigt kan jag ibland tycka att det gärna får dröja ett tag, vi vill passa på att mysa med lilla S, bara vi, ett tag till.

Nu längtar vi ut till landet, på fredag åker vi. Det ska bli spännande att se hur mycket snö som kommit sedan vi var där sist. Maken ska tydligen skotta snö från taket, vi får väl se hur det går...Vinterbilden är från sjön på landet senast vi var där.

Vi är jättenöjda med vår nya organisation. Inte för att vi var missnöjda med vår gamla men det här är skillnad. De är supersnabba, jag tycker vi bara hinner lägga ett papper på lådan så mailar de att allt är ok. Och när jag ringer känns det mer som att ringa en god vän, de vet direkt vem jag är och de vet vad min man heter...och vilket dokument som står på tur.
Nu går vi i väntans tider!