God Jul!

Kommer inte tomten snart?

Ernst

Att titta på när Ernst julpysslar är allt man orkar med när förkylningen aldrig försvinner, näsan är söndersnuten och snorpappret snart slut. Inte hör jag något heller eftersom jag fått en vaxpropp i örat.
Det enda postitiva är att jag har en blogg att gnälla av mig på.

Snö

Ska det vara så här? Upp tidigt, klä på overaller och vantar och mössor och sockor, pulkan till bilen, borsta bil, skrapa bil, skotta ut bil, in med två barn, slira, sladda, halka, ut med två barn, pulkan till dagis, av med overall, mössa, vantar sockor, puss & kram och lite kläng och lite gnäll, pulkan till bilen, in med ett barn, slira, sladda köra fast!, slira hem igen, ut med ett barn, pulkan hem, av med overall, mössa, vantar sockor...

Väldigt skönt att att det är sista dagen på dagis idag, nu är storebror ledig i tre veckor och vi slipper dessa lämningar och hämtningar som tar över en timme varje gång.

Kurs

Förkylningen vill inte släppa. Storebror hostar och fick en extra febersläng i söndags. Lillebror verkar hyfsat pigg medan jag och maken mest är trötta.
Maken var inne i stan idag och hämtade ut några lampor som vi haft på reparation och som skulle ha hämtats för två månader sedan. Jag har besökt dietisten och fått lite tips om lillebrors mjölkallergi. Alltid är det nåt som ska göras.
Kvällen har tillbringats i (nya och sköna) soffan och då anmälde jag mig till en möbeltapetserarkurs som ska börja i februari....och kanske, kanske känner jag att det finns en gnutta energi bakom allt snor och slem och huvudvärk och nattmössa.

Iskallt

Sakta börjar familjen komma igång, febern är borta, storebror är tillbaka på dagis. Lillebror hostar sig igenom nätterna och jag går runt med en toarulle och röd näsa. Men idag vill vi helst inte gå ut, minus 15 grader var det i morse. Brrr.

Igår var vi på IKEA också och köpte en byrå och en hylla till köket. Vi var helt slut efteråt, barnen somnade i bilen och jag och maken tillbringade resten av kvällen i soffan. Energin är inte på topp.

Den enda som verkar pigg är stora katten som går loss på lådor och biter och river sönder papper och påsar. Underbart.

Baciller

Jaha, streptokocker till hela familjen :-( Inte det man önskar när man är nyinflyttad och har 66 flyttkartonger att packa upp.

Jobbigt

Jobbigt att flytta. Så jobbigt att vi blev sjuka hela familjen. Först storebror (och mormor som var här och hjälpte till), sen pappa och lillebor och så jag då. Nu är det ingen som orkar packa upp våra lådor. Och vi behöver åka till IKEA. Men det är svårt att åka till IKEA när det alltid är någon i familjen som är sjuk. Och det dessutom är snökaos på vägarna. Och det är säkert folkkaos på IKEA eftersom det var lön igår. Jaja, jag har hängt upp en julstjärna iallafall (två dagar för tidigt).

snart dags

Nu har vi målat och målat och målat i den nya lägenheten. Vitt och fint blev det. Det är två rum kvar men det hinner vi helt enkelt inte, för nästa torsdag kommer flyttbilen så nu måste vi packa, packa och packa. Det är inte så hemtrevligt här i gamla lägenheten längre, det står kartonger överallt.

Det känns konstigt att flytta. Vi har bott här i elva år och mycket har hänt under den tiden...vi har gift oss, fått två barn, köpt sommarstuga och bil (ar), bytt jobb och blivit med katter. Men det ska bli skönt också att flytta, det är dags att gå vidare och framförallt skönt med ett rum till. Fast jag tror att jag kommer att irritera mig på trappan (etagelägenhet)...bara att släpa dammsugaren upp och ner och leksaker som sprider sig och grejer som kastas ner (när man inte orkar gå ner med det). Ja vi får väl se, spännande ska det bli.

Alice

Storebror vill ofta titta på filmen "Alice från Kina". Det är spännande att han börjat intressera sig för sitt ursprung och att han är adopterad. Det är bara det att för mig är den filmen så känslosam så jag har svårt att hålla tårarna borta när jag ser den. När vi väntade och väntade på storebror så gick "Alice från Kina" på bolibompa, jag såg den varje gång och satt helt fascinerad framför teven och kunde inte förstå att vi skulle vara med om samma sak.

Snö!

Vi hade tänkt plocka de sista trattisarna i helgen...men fick skotta snö istället. Usch och fy, jag är inte alls redo för vintern ännu.

En helt vanlig vecka

...och än är den inte slut. Så här ser den ut:

Måndag-storebror besök hos örondoktorn (ska sättas in ett rör i vänstra örat)

Tisdag-lillebror besök hos BVC (han har tagit in ett helt steg på kurvan)

Onsdag-mamma besök hos tandläkaren (inga hål:-)

Torsdag-lillebror besök hos logopeden på KS (allt OK)

Fredag-storebror besök hos tandläkaren för att laga hål (ingen rolig dag)

Dessutom lite annat pyssel; dagis, tvättstugan, storhandling, vinterdäck, kontraktsskrivning på nya lägenheten, soptippen, hämta flyttkartonger, packning, ny diet för mamma, dagsverke på landet i helgen.

Igår ville storebror absolut ta fram ladugården (som han fick i julklapp förra året men som han inte lekte med eftersom han bara leker med saker som har fyra hjul). Och det var ju kul...men när jag kikade in efter fem minuter hade det redan bildats trafikstockning över åkrarna och racerbilar hade intagit kohagen och det var bilkö till hösilon. :-)

Det här med dagis...

När går det över, det här med jobbiga lämningar? Storebror S vill inte alls bli lämnad på dagis varje morgon. Vissa dagar är det jobbigt bara just vid lämnandet och vissa dagar börjar det redan vid frukosten hemma..."jag vill inte gå till dagis, mamma, jag vill vara med dig". Vissa dagar får jag tänja på mitt tålamod och svara snällt minst 150 gånger på varför han måste gå till dagis. Och varför måste inte lilla A gå till dagis? Det är ju orättvist att han får vara hemma.
Ska jag tolka det så att det är för trivsamt hemma eller att det är otrivsamt på dagis?

Rysligheter

Lilla A var 16 månader när han för första gången fick skor på fötterna. Dessa märkliga ting! Han var väldigt förundrad över grejerna på fötterna. Nu älskar han sina skor och går glatt och hämtar dem själv när vi ska gå ut.
Idag var det nästan nollgradigt ute när vi gick till dagis så det var tjockvantar som gällde. Och fy vilken grym moder han har som tvingar på dessa konstiga mjuka klossar så man inte kan greppa någonting. Hela vägen satt han och led och kved med klossarna helt orörliga i knät. Inte kan man suga på tummen och inte kan man klämma på snuttetrasan. Jag anar att lilla A kommer att bli som sin storebror - vantkastare.

Svamp och magsjuka

Mycket svamp fanns det på landet, det är inte ofta man kan sitta på knä i skogen och bara skyffla i hinken. Men tyvärr kunde vi inte stanna där så länge eftersom S blev magsjuk och fick feber (dock inte av någon giftsvamp). Så någon natt på hotell blir det inte denna vecka, det blir mest en massa film i soffan och nyponsoppa.

Och så har vi fått en ny lägenhet så framöver blir det en massa att göra. Förstår inte riktigt hur det ska gå till att packa och flytta med vildtrollen hemma...kan man packa ner dem i varsin låda ibland kanske? Men kul ska det bli och skönt med ett rum större.

Vad hände?

Ja, det kan man undra sig...det finns inte tid till bloggande (eller andra vuxen-saker), två barn som rasar runt i lägenheten är jättekul och jättejobbigt.
Jag som är extremt morgontrött har fått två extremt morgonpigga barn, kanske är det det som tar all energi. Men det är så klart roligt också, lillebror har en rasande utveckling, han har så mycket att ta igen och han vill göra allt som storebror gör (vilket också inkluderar klättra, hoppa, doppa huvudet under vatten och rasera skapelser i smålego).
Den här helgen jobbar jag extra på mitt ordinarie jobb och det var skönt att få komma hemifrån och ladda batterierna, mina kollegor tycker det är roligt att jag kommer till jobbet för att vila upp mig.
Nu ska vi ha två veckor ledigt tillsammans, maken och jag, och då ska vi ha lite familjemys. Vi ska leta trattisar i skogen och åka bort ett dygn och lyxa på hotell. Med barnen såklart :-)

Jaaa, vi är hemma

Äntligen har vi kommit hem, vi har slutfört vårt uppdrag, vi har hämtat lillebror. Den här resan var väldigt jobbig, först och främst för att det var så fruktansvärt varmt i södra Kina men också för att vi denna gång reste ensamma både till Beijing och till provinsen.

Allt har gått bra, vi mår bra allihopa (lite snörvliga bara) och ska nu njuta av den svenska sommaren (kallfronter hitåt bums!).

Vi har inte ens packat upp allt men struntar i det och åker ut till sommarstugan ett par dagar, där ska vi bara vara utan internet och utan en massa "måsten"...förutom att vi renoverar köket och badrummet då ;)

Vi är så glada över att vara hemma igen!

Äntligen

Idag har inbjudan kommit. Och vi har betalat för vår inrikesresa och hotell under vistelsen i Kina. Och bekräftat och betalat flygbiljetterna. Och checkat av med kattvakterna så de kommer rätt dag. Och det blir ingen flygstrejk. Hurra! Snart åker vi.

Strejk

Är det inte vulkanutbrott som oroar så är det flygstrejk. Jag känner mig inte säker på att få åka förrän jag sitter på planet. Vi har ännu inte fått reseinbjudan heller men enligt vår organisation så brukar den komma en vecka innan avresa. En vecka! Vi adoptionsföräldrar ska verkligen ha våra nerver i schakt. Det är bara 10 dagar kvar nu...eller?

Köpa grejer

Nu är det mest bara köpa, köpa, köpa som gäller. Barnstol, bilbarnstol och en säng till sommarstugan. Fast det är skönt att slippa köpa kläder, allting finns i lådorna från källaren.
Ska bli skönt sen när man kan börja sälja, sälja, sälja.

Ensamma

Förra gången var vi 17 familjer (!) som åkte till Kina och vi var 4 stycken som följdes åt till provinsen. Denna gång blir vi ensamma. Både i Peking och till provinsen.
Det känns lite tråkigt och lite läskigt. Ingen att äta middag med på hotellet, ingen att rådfråga om mat/feber/konstiga prickar/konstistensen i blöjan/anknytning. Men mest är jag nog orolig över att vi nu själva måste hålla reda på alla tider när vi ska vara här och där och när planet/bussen/taxin åker. Förra gången gick jag mest runt hela tiden och frågade "Vad sa de?, När skulle vi vara där? Vilken tid?". Hur ska det gå?

Väntar

Vi väntar...och väntar. En dag i taget, sakta framåt. Men idag sa min man att om exakt en månad är vi hemma igen! Och det känns ju inte så långt bort alls.
Om nu bara inbjude-brevet kommer. Om nu bara vulkaner och andra naturfenomen håller sig borta.

Midsommar

Nu har vi äntligen fått vårt resedatum. (Just nu struntar jag i att det bara är preliminärt :) Vi kommer att få fira midsommar i Kina. Om nu inte vulkanen ställer till det.
Och förlåt posten, jag ska genast ta bort er från listan. Vi adoptivföräldrar har kanske nerverna lite utanpå när det ska skickas papper hit och dit.

Snigelpost

Varför kan inte posten leverera ett rek. brev på ett dygn? Posten har nu seglat upp som nummer två på min lista över "Irriterande saker man inte kan råda över". (Förstaplatsen är sedan länge vigd åt Försäkringskassan).

Snurr snurr bing bång

Nu är det snurrigt. Lillprinsen vaknar varje morgon kvart i fem när han ser solen glimta in genom persiennen. Det spelar ju ingen roll att mamma och pappa jobbar skift och har jobbat till 23 kvällen innan och behöver åtminstone sex timmars sömn. Nej sova är trist tycker han.
Kanske beror snurrigheten på sömnbristen men vi har ju också tusen saker som snurrar i tankarna.
Idag ringde min man och sa att han beställt en ny tid hos logopeden eftersom vi inte kunde den tiden vi fått hemskickad. Men då påtalade jag att senast igår sa vi att jag skulle ta den tiden och vi har redan pratat med dagis om att S kommer senare då. Det hade han glömt!
Och idag ringde också organisationen och berättade (inte vilken dag vi får åka till Kina utan) att vi glömt att skicka in ett papper. Suck. Så nu tar det några dagar till. Vi skulle behöva en personlig assistent.
I morgon ska jag åka till IKEA och köpa en mörkläggningsgardin.

Helg

Det är inte klokt vad många röda dagar vi har i vår almanacka. Tack vare Valborg och 1:a maj så skjuts förmodligen vår resa upp en vecka eftersom dagen då våra papper anländer organisationen är en röd dag och då har vår organisation stängt. En vecka hit eller dit kanske inte spelar så stor roll för vissa men för oss spelar det stor roll just nu.
Som tröst har jag gottat mig i en massa videoklipp på youtube på överlämningar. (Tack till alla amerikanare som så villigt låter oss okända få en inblick i deras privatliv...säger jag som har en blogg, men jag skulle aldrig lägga ut ett videoklipp på internet när vi får vårt barn...)
Hur som helst så kan jag konstatera att vi hade nog ett väldigt fint och ovanligt lugnt överlämnande när vi fick lilla S. Nu får vi nog förbereda oss på Kaos! De klipp som finns från "vår stad" är inifrån ett stort kontor och det är massor av folk (40-50 st som får barn ungefär samtidigt), ljudnivån är hög med skrikande barn i bakgrunden och allting verkar kaotiskt. Stackars barn, vilken start med sin nya familj!

Foton

Idag fick vi äntligen de nya fotona på lillebror. Den danska familjen som besökt "vårt" barnhem har nu äntligen besegrat askmolnet och kommit hem och skickat bilderna. Så idag är det helt omöjligt att få något gjort på jobbet, jag måste ju titta på bilderna nästan hela tiden...och lite till...bara lite till, han är ju så söt!

Maken har snurrat runt med bilen och hämtat papper som skickats rekommenderat, kommit till mitt jobb för några underskrifter och nu lämnat in luntan hos vår socialsekreterare som ska underteckna samtycket.

Nästa vecka kommer vi att få preliminära resdatum så; Bort askmoln, bort! Och kom aldrig mer igen!

Tjohoooo!

Idag fick vi vårt officiella beslut från CCAA och kommer att få resa om 6-8 veckor. Just idag tänkte jag att "Näe nu orkar jag inte vänta längre" och när jag och lilla S var på väg hem från dagis ringde telefonen. Jag börjar såklart grina och när jag börjar gå igen (man kan ju inte gå och ta emot ett sånt samtal på en och samma gång) går jag åt fel håll, rakt ut på ängen istället för att bara följa gångvägen hem. Lilla S, som är supernoga med att vi alltid ska gå samma väg, börjar också att grina av ilska och skriker att vi går "feeeeeeel väääääg"...och medan han skriker står jag där på ängen och ringer maken och berättar att vi snart ska få åka och hämta lillebror. Sen går vi och köper glass. Underbara dag!

En dröm?

Jag går och klämmer på min mobiltelefon varenda minut och väntar på samtalet som ska säga att CCAA godkänt vår ansökan och att vi kan planera när vi ska åka. Men det samtalet kom inte idag heller. Idag, när jag tänkte på vårt barn och dagen när vi fick barnbeskedet, så kändes det nästan som en dröm. Det kanske bara var en dröm och här går vi och väntar och lever i ovisshet och kan inte planera någonting inför sommaren. Vi orkar knappt prata om det, all kraft går åt till att vänta känns det som. Det är bara lilla S som pratar om lillasyskon och framförallt att vi måste köpa en ny och större bil för nu ska alla hans leksaksbilar minsann ha plats för mamma pappa, två barnstolar och två kattkorgar där bak.

Förresten, idag hittade jag ett dvd-fodral som varit "borta" länge, det hade tydligen blivit parkeringsplats...

Vakna tidigt

Hela den här veckan har jag gått upp först på morgonen och lämnat på dagis eftersom maken jobbar natt och slutar först klockan sju. Lilla S har passat på att vakna hiskeligt tidigt och även idag när dagis har stängt körde han racerbilar i soffan klockan sex. Ute regnar det och är småkallt och hemma går inte att vara eftersom maken ska försöka sova några timmar. Så vad ska vi hitta på? Simhallen är bokad av simskolan idag, biblioteket öppnar inte förrän klockan tio...och nu kommer jag ihåg hur det var när jag var föräldraledig. Hela förmiddagen gick åt till att vänta på att något skulle öppna och när vi äntligen kom in i värmen på biblioteket var lilla S så trött att han somnade och jag var helt slut eftersom jag jag varit uppe och gjort välling på natten och skulle behövt sova middag men det kunde jag inte eftersom vi var på biblioteket.

I morgon ska den danska familjen komma hem från Kina och skicka foton till oss på lillasyskon. Men jag antar att de inte kommer hem som de ska eftersom alla flyg i norra Europa är inställda pga vulkanutbrottet på Island. Och nu har jag något mer att oroa mig för. Tänk att sitta på flygplatsen i Beijing i fyra dygn med två småbarn...hu.

7 veckor

Nu har vi väntat i 7 veckor sedan BB och i fyra veckor sedan vi fick vårt Notice. De flesta som väntar på LOA har väntat mellan en och tre månader vilket kan betyda att det är vår tur när som helst. Och nu tycker jag att dagarna sniglar sig fram. Till och med våren är seg, den kommer liksom aldrig igång. I morse saknade jag min vintermössa när jag gick till jobbet.

Tre veckor

Nu har vi väntat i tre veckor på LOA. Ibland känns det som om dagarna går i snigelfart. Samtidigt har vi fullt upp, det är så typiskt oss att dra igång en massa projekt när man har som mest att göra. Vi har köpt ett begagnat kök på nätet som ska köras ut till sommarstugan och där ska vi riva det gamla köket och planera om lite. Min man kom med den urusla idén att vi skulle renovera badrummet samtidigt så nu kommer vi varken kunna duscha eller laga mat där. (Och inte heller tvätta av sig efter att vi klafsat runt i lervällingen på tomten). Samtidigt måste vi köpa en större bil så vi får plats med två barn + katter + barnvagn.
Hela påsken har vi jobbat och eftersom jag för det mesta har det lugnt på jobbet har jag surfat på nätet och letat begagnad bil och de bilar jag hittat finns i Skåne eller Norrbotten, eller så har de ingen dragkrok (ett måste). Jag är inte så kräsen när det gäller färg men varför är det så många familjebilar som har ljus skinnklädsel? Jag menar; efter en vecka med leriga barnfötter är det ju helt förstört.
När vi för en gångs skull är lediga tillsammans och inte har något för oss diskuterar vi namn på lillasyskon och det är inte lätt. Namnen i almanackan har vi gått igenom för länge sen och nu är vi inne på nätet och betar av alla namn på http://www.svenskanamn.se/. Jag har ett namn som jag nästan bestämt mig för så nu gäller det att övertyga maken också, han är inte lika såld på det.

Längtar

Idag läser jag mailet om och om igen (från danska familjen). Jag vill också hålla vårt barn, det känns ju så knäppt att vi bara går och väntar här medan lillasyskon är där på ett barnhem. Hoppas CCAA snabbar på så vi snart får åka, jag längtar!

Avundsjuk

Idag fick vi mail från "vår" danska familj som besökt barnhemmet där vårt blivande lillasyskon finns och de berättade att besöket var trevligt och att personalen var vänliga och att vårt barn såg friskt ut och att barnet var glad och log och växte som det skulle. Och de har tagit foton (som vi ska få när de är tillbaka i Danmark) och det största av allt; de hade fått hålla barnet och gud vad jag blev avundsjuk när jag läste det. OJ vad jag också vill hålla och krama nu! Vilken fin påskpresent vi fick, det betyder ju så mycket att få en färsk rapport. Tänk vad fantastiskt det är med internet!

Väntan

Oj vad jobbigt och tråkigt det är att vänta. Vi vill åka nu. Det känns så orättvist att det måste ta så lång tid. Vi finns här och barnet finns där. Varför kan vi inte bara få åka och hämta det? En massa papper ska granskas och stämplas och skickas hit och dit kors och tvärs över jorden och jag förstår att blivande föräldrar måste granskas och godkännas och stämplas men varför måste det ta sån tid?
På en mailinglista har vi fått tag i en dansk familj som ska åka till Kina över påsk och då besöka "vårt" barnhem. Deras dotter adopterades därifrån för snart åtta år sedan. De har lovat att titta efter vårt barn och kanske ta foton, det skulle ju vara helt fantastiskt att få det.

Tillbaka

Nu är vi tillbaka till snön (tyvärr hade den ju inte smält bort helt). Vår semester var härlig med mycket sol och bad och god mat. Och i veckan fick vi också besked att CCAA godkänt vår 48-timmarsansökan (notice), så nästa steg är att CCAA även ska godkänna vår huvudansökan som ligger i någon hög där borta i Kina. Och nu säger jag; Snälla, snälla, snäääälla CCAA, skynda er att plocka fram vår ansökan så kanske vi får åka innan sommaren.

Semester

Nu byter vi ut snön och vinteroverall och blöta vantar mot semester i Egypten. Och så hoppas vi att vi blivit godkända av CCAA när vi kommer hem.

Liten

Vi har fått en uppdatering från barnhemmet. Det är ju ovanligt att man får det från barnhemmen i Kina, men vi frågade och vi fick det. Och det är ju fantastiskt...långt där borta på andra sidan jorden finns vårt blivande barn. Men vi kunde också läsa att barnet låg under den normala viktkurvan och är så liten, liten...och nu gäller det att andas lugnt för jag vet att det kan ta upp till åtta månader innan vi får åka men hemska tanke så länge vet jag inte om jag klarar av att vänta, jag vill åka nu och krama, krama den där lilla och bara proppa in en massa nyttig barnmat.

Snurrigt

Jag har inte kunnat sovit på två nätter nu. Alla tankar bara snurrar runt. jag funderar på hur vi ska möblera om hemma, vi måste flytta ut lilla S så han börjar sova i eget rum (helst vill jag ha honom i vårt sovrum för alltid), var är alla små barnkläder? (huller om buller i källaren), vad ska vi göra med alla små leksaker som dräller runt överallt och som "lillasyskon" säkert kommer försöka stoppa i munnen och halsen hela tiden?. Vad stod det egentligen i läkarrapporten, har vi förstått allt, tänk om det är något fel på barnet som inte står med där. Och hur gör man på flyget? Hur många väskor klarar vi av att hålla reda på, kameran, datorn och två ungar...funkar det? Hur varmt är det i södra Kina mitt i sommaren, tänk om barnet inte vill dricka och blir uttorkat och ja...till och med flygplanet kan ju sladda på den varma asfalten på landningsbanan...för att inte tala om cykloner och oväder, brukar det inte vara mycket sånt där? Ja herrgud, allt kan ju hända, klarar vi verkligen det här? Och vem vill vara kattvakt till två håriga innekatter mitt i sommaren?

För en gång skull när jag inte har tid att tänka på adoption så händer det. Igår fick vi förfrågan om att ta emot ett barn från 48-timmarslistan. Och vi har tackat JA! Crazy day!

Jag har inte tänkt på adoption på flera dagar nu vilket är skönt! Inget surfande på adoptionsbloggar, inga rykten och inga grubblerier på när det kan tänkas ske. Anledningen är att jag varit "insnöad" på jobbet och kommer att vara några dagar till. För när man jobbar med tågtrafik dessa kaosdagar så hinner man inte med något annat än tåg, tåg och tåg och när jag kommer hem efter jobbet stupar jag i säng och drömmer om tåg (förutom i natt när jag drömde om flygplan). Mera snö!

Förra gången vi adopterade blev vi också drabbade av kinesiska nyåret eftersom vår resa till Kina blev uppskjuten en månad p.g.a. alla firande kineser. Nu väntar vi på att de anställda på CCAA ska komma tillbaka från sin semester och packa upp och stämpla vår ansökan (för att sen lägga den på hög ett tag).

Det är mycket med det här "Kan själv" och "Kan inte". Det är en balansgång mellan att låta honom försöka...utan att det blir farligt (skära med kniv eller klättra på pall). Eller en hårfin skillnad mellan att bli stolt över att klara något själv (lasta in grejer i bilen eller bära matkassen) och få utbrott över att allting är så svårt (klippa i tjockt papper eller öppna en krånglig väska). Men i helgen har han överraskat oss flera gånger. När vi skulle gå ut och åka pulka (och mamma och pappa fastnade lite i köket med kaffet) så står han i hallen med jackan på och dragkedjan uppdragen (alldeles själv). Och en annan gång när vi skulle gå ut och pustade och frustade över alla vantar och mössor som skulle dras fram så ropar jag på S att han ska skynda sig och han svarar innefrån toaletten att han måste ju kissa först. Och han har satt sig där alldeles själv och inte vill han ha barnsitsen på toaletten heller, han är ju stor nu. Våran stora och duktiga lilla kille.

I vår hall i morse, vi är på väg till dagis:

Lilla S: Jag älskar dig mamma!
Jag: Åh, jag älskar dig med, jättemycket, säger jag och vi kramas.
Lilla S: Jag älskar pappa också.
Jag: Pappa älskar också dig jättemycket.
Lilla S: Och barbapappa!
Jag: Eh..ja barbapappa är bra.
Lilla S: Jag älskar alla bilar och tåg och sopbilar också.
Jag: Va bra.
Lilla S: Och alla lokförare!
Jag (byter ämne): Idag ska vi se om plogbilen varit ute så vi kan ta vagnen till dagis.
Lilla S: Jag drömde om plogbilen, han ploga bort ALL snö.
Jag: Men va bra, då behöver vi inte pulsa i snön.
Lilla S: Jag älskar plogbilen!

:-)

Det är jobbigt att vänta. Inte för att vi har väntat speciellt länge (en vecka hittills :-) och inte för att vi den här gången har särskilt bråttom. Men jag avskyr att gå i ovisshet. Och det är olustigt med känslan att våra liv är i någons (någon = CCAA) händer...nåväl, kanske inte våra liv men vårt framtida syskon kommer ju ändå att förändra vår familj och våra liv, på sitt sätt.

Samtidigt kan jag ibland tycka att det gärna får dröja ett tag, vi vill passa på att mysa med lilla S, bara vi, ett tag till.

Nu längtar vi ut till landet, på fredag åker vi. Det ska bli spännande att se hur mycket snö som kommit sedan vi var där sist. Maken ska tydligen skotta snö från taket, vi får väl se hur det går...Vinterbilden är från sjön på landet senast vi var där.

Vi är jättenöjda med vår nya organisation. Inte för att vi var missnöjda med vår gamla men det här är skillnad. De är supersnabba, jag tycker vi bara hinner lägga ett papper på lådan så mailar de att allt är ok. Och när jag ringer känns det mer som att ringa en god vän, de vet direkt vem jag är och de vet vad min man heter...och vilket dokument som står på tur.
Nu går vi i väntans tider!

Papper hit och papper dit...Den här gången får vi vara med och göra iordning vår ansökan själva (eftersom vi har en annan organisation). Jag trodde det skulle vara jobbigt och krångligt men faktiskt är det ganska intressant att få veta vad som händer med vår lilla pappersbunt. Häromdagen besökte vi Notarius Publicus vilket var en trevlig farbror med mysigt (och lagom rörigt) kontor. Vi satt där och snörvlade (sjuka igen) medan han stämplade och knöt ihop vår bunt med ett randigt litet snöre. Imorgon ska maken hämta bunten, som nu stämplas hos UD, för vidare färd med buss 69 till Kinas ambassad. Det är sista anhalten för vår ansökan, sen ska den skickas in till organistationen och vi ska aktivera oss på 48-timmarslistan.
Nu ska jag och lillprinsen mysa i soffan framför Pettson och Findus, tyvärr har jag smittat ner sonen så efter min sjukskrivning från jobbet är det bara att fortsätta med VAB (det blir min premiär-VAB:).

Nu har vi kommit ett litet (eller stort...det beror på hur man ser det) steg närmare. Idag fick vi förmedlingsbeslutet från vår organisation och ska samla ihop de sista papprena för ansökan (som sen ska översättas och stämplas hos en Notarius Publicus).
Så kassaapparaten smäller till *20 000* till organisationen. Men det har nog aldrig varit så roligt att betala 20 000 kronor :-).

Vad segt det går med papperssamlandet. Vissa papper har kommit (polisregistret, personbevisen, landarkivet, intyg från vår hemutredare). Vissa papper har inte kommit (stadsarkivet, provsvar från läkaren och anställningsintygen från våra jobb). Vi har totalt förträngt att vi gjort detta en gång förut (inte allför många år sedan) så allt känns nytt och vi sitter på kvällarna och kliar oss i huvudet "Vad är det här för intyg? Har vi det? Hur får man ett sånt?". Och familjens kassaapparat har börjat plinga; utdrag från polisregistret 170 kr *pling*, utdrag från landarkivet 90 kr *pling*, läkarundersökning 800 kr *pling*, extra provsvar 350 kr *pling* o.s.v. Det är lång väg kvar.

Ett nytt spännande år; 2010! Vi börjar året med en riktig influensa (dock inte svininfluensan), det kanske är bra att ta det med en gång så får vi vara friska sen. Nu vill vi bara samla klart våra papper till vår ansökan till Kina men hur många röda dagar kan det vara egentligen. Längtar till vardagen och post i brevlådan varje dag.