Jag vill ha semester jämt, fy vad tråkigt att börja jobba igen. Det enda kul med att vara på jobbet igen är att jag har ju en massa att läsa på internet. Alla inlägg på adoptera.nu, nya frågor och svar på AC svarar, alla inlägg på kinalistan och mamma Wannabe hade uppdaterat sin sida :-)
Jag erkänner; jag är beroende av att läsa om adoption. Jag läser böcker om adoption, om adopterade, böcker av adopterade och surfar på nätet efter allt jag kommer över. Det blir nästan jobbigt ibland.
Jag har även köpt kurslitteratur i kinesiska! Överambitiöst kanske...måste nog ha mer semester om jag ska hinna med det.
Det värsta är att nästa år vet jag inte om vi får så mycket semester, det är ju tänkt att vi ska spara tre veckor till vår kinaresa. Men eftersom vi inte vet när det kommer att ske så vågar vi bara ta ut två veckors semester nästa sommar. Har vi otur så blir det inget Kina 2007 utan vi får vänta till året därpå. Men jag är lite optimistisk iallfall, jag hoppas på senhösten 2007.

I morse plockade jag ringblommor och rosenskära att ta med till mamma. Det är inte klokt vad varmt det är, det är ju snart oktober. Det är skrämmande det som händer med temperaturen och vädret, det går så snabbt. Jag undrar hur det är om 30 år, det känns ibland som om det är försent. Politikerna världen runt måste enas om något radikalt för att stoppa det som händer, tyvärr tror jag aldrig att de gör det. Allt handlar om pengar. USA vill inte ens skriva på Kyotoavtalet, de visar att de inte ens vill försöka.

CCAA uppdaterade till 9 Augusti 2005, vilket betyder att vi kom ett hack närmare. På norska adoptionsforum http://www.adopsjonsforum.no/index.aspx?article=500182&mid=500182kan man se hur många ansökningar det finns under varje datum. Det känns lite mer verkligt då, nu fick fem stycken barnbesked.
I morgon visas andra avsnittet av "När storken sviker". Jag ska åka upp till mamma några dagar så vi få se det tillsammans.
Det har varit mycket fokus på adoption i media senaste åren, vilket är kanonbra. För 5-10 år sedan kändes det som att alla rapporter och forskning handlade om de barn som kom till Sverige på 60- och 70-talet. Det var ju en del saker som var annorlunda då, bara föräldraskapet till exempel.

Efter en vecka på landet rusade jag in, satte på datorn för att se om CCAA hade uppdaterat sin sida...men nej, ingenting. Usch, nu känns det segt, jag önskar att det kunde rassla till så det försvann några LID framför oss.
Pratade med en granne på landet som hade två små barn, jag berättade att vi haft våra papper i Kina i tre månader och att det var ett helt år kvar. Lång väntan. Hon menade då att nio månader också var lång tid och det verkade inte vara så stor skillnad...9 månader eller 15 månader. Men jag sa då att vår adoption startade långt tidigare. I Juni 2005 lämnade vi in vår ansökan till kommunen så man kan ju säga att vi redan väntat över ett år.
Det är nog svårt för andra att förstå varför det tar sån tid. Och ändå har vi hoppat över IVF-behandlingar, vi gick direkt på adoption. Tur, annars hade vi väl fått vänta fem år till.

Igår såg jag fortsättningen på det danska programmet "När storken sviker". De har visat fem familjer som var i olika stadier av sin adoption och nu fick man se hur det gått två år senare. Det jag tänkte på var hur lugna och trygga de verkade i sina föräldraroller, allting verkade så solklart och naturligt.
När P och jag står där i Kina och för första gången får hålla i vårt barn...vi kommer vara så nervösa och osäkra och oroliga...Men sen kommer vi ju att hitta varandra och oss själva i rollen som förälder, det gör man ju.
Nu längtar jag till nästa avsnitt, en hel vecka kvar.

Skogsavverkning, solvalla och pyttelite prat om Kina blev det.

Min pappa ringde idag och sa att han ville komma och hälsa på ute i vår sommarstuga i veckan. Jag har inte pratat med honom på två-tre månader och hade totalt glömt bort att vi kanske skulle ses den här veckan. Jag och P hade tänkt oss en lugn och skön semestervecka ute på landet alldeles för oss själva. Men inte kunde jag säga nej till pappa heller.
Jag och pappa har väl inte så väldigt bra kontakt. Vi pratar med varandra någon gång i månaden, ibland oftare och ibland mer sällan.
Tyvärr blev han inte så förtjust över att vi ska adoptera barn när jag berättade det i somras. Han pratade mest om hur spännande det skulle vara att få resa till Kina och efter ett tag frågade han om vi verkligen inte kunde få barn "på eget vis". Jag tror inte att han förstår riktigt, det är så svårt när vi träffas så sällan. Han har ju egentligen ingen aning om hur mitt liv ser ut idag eller vad jag drömmer och längtar efter. Kanske är det bra att vi ses och får prata med varandra.

Idag är det barnhysteri på jobbet. ALLA pratar om barn, hur man nattar bäst, olika barnmat, dagis och föräldradagar och garantidagar och hur mysigt det är på morgonen när barnen kommer upp i sängen med leksakerna och hur det är att vakna till obegripligt barnpladder. Jag försöker stänga av.
Det går inte.
De pratar om valet också. När några killar jag inte riktigt gillar (färska pappor allihopa) berättade för alla hur bra det var med moderaterna och vårdnadsbidraget var jag tvungen att lägga mig i.
"man får bara 3000 i månaden", sa jag
"ja, det blir ju 6000 för mina två", sa den ena snabbt.
"om man har två ja, synd om dem som bara har ett...då går det inte runt" sa jag.
"vi ska skaffa ett till, fan det blir ju 9000 i månaden", sa han och jag som redan kände mig nedtryckt och utanför av allt barnpladder hade inget mer att tillägga.

Det är ju lite skillnad, han som är så ung och knappt torr bakom öronen har väl all tid i världen att skaffa en hel kull. Medan vi får vara glada om vi hinner få ett.

Jag vill att vi ska gå en "hämta barn kurs". P är inte så förtjust i kurser så jag har gått och funderat på hur jag skulle lägga fram det utan att han slår bakut. Han tyckte det var en bra idé! Ibland tror jag att efter nio år så känner man varandra utan och innan...vilket inte alls är sant.
Vi pratade lite om varför och vad som kunde vara bra med en sån kurs.
Jag tyckte:
1 lära känna andra som också ska adoptera
2 lära mig mer om anknytning och tips på hur man kan förbättra den
3 praktiska tips om packning och annat inför själva resan

P tyckte:
1 hur man byter blöja

(!)
När jag tänker efter så var det väldigt länge sen jag bytte blöja på ett barn. Den enda erfarenheten jag har var för några år sen när vi var barnvakt. När föräldrarna kom hem så konstaterade de med glada miner att blöjan satt bakochfram. Inte så farligt tyckte jag, ungen var glad och nöjd och ja, blöjan uppfyllde sin funktion. Men kanske var det det som P hade i åtanke...

Jag vaknade klockan 12, alldeles för tidigt efter ett nattpass. Så hela eftermiddagen gick åt till att försöka hålla upp ögonen. Nu när klockan snart är nio på kvällen börjar jag bli pigg så när jag äntligen får lägga mig så kommer jag inte kunna sova. P har varit en ängel och lagat god middag och pysslat om mig.
"Tur vi inte har barn", tänkte jag när jag låg i soffan och dåsade och kände mig liten. Och skämdes genast över mina tankar.
Fast när vi har barn vet jag inte om jag kommer att jobba natt längre. Två föräldrar som arbetar treskift funkar bara inte.
Det var en sak som jag oroade mig för under hemutredningen. Jag trodde nog att det var den viktigaste punkten, jag menar "vad gör vi när vi jobbar och dagis inte har öppet på våra konstiga arbetstider?". Jag hade förberett en massa olika bra svar och förslag på våra framtida karriärer. Att vi hade råd med att gå ner på halvtid, att P kunde ändra sina arbetstider, att vi hade scheman som vi flexibelt kunde pussla ihop med dagisets öppettider...i nödfall skulle jag säga att jag letar nytt jobb med normala arbetsidet (ganska sant).
Men hon frågade ingenting om hur vi hade tänkt oss med våra treskiftsjobb och barn. Det kändes som om hon vände ut och in och upp och ner på våra liv men ändå frågade hon inget om detta.

Jag har ett jobb där det inte är så mycket jobb att tala om på natten...det är mest en slags jour, en väntan på morgonrusningen. En massa tid till att surfa på nätet.
På adoptionscentrums hemsida finns länkar till en massa amerikanska familjer som adopterat barn från Kina. Jag har varit inne på alla. Oftast orkar jag inte läsa, jag är mest intresserad av bilderna. Små söta barn med sneda ögon. Varje gång jag ser en bild från själva överlämnandet hisnar det inom mig. Ska vi också få...? Ska vi verkligen...?
Kanske är det ett sätt att närma mig det fantastiska som knappt går att förstå. Att jag och PH ska åka till andra sidan jorden och få en sån där underbar varelse i vår famn. Att vi ska få bli föräldrar, bli en familj.

Nu har jag äntligen skaffat mig en blog. Alltså har jag något att göra när jag är på jobbet, särskilt när jag jobbar natt. Fast den här natten går nog mesta tiden åt till att förstå hur det funkar när man blivit med blog...

Lisa-Papaver