Nu är det klart med Kinas nya regler...skönt att iallafall veta vad som gäller. Det är inget som i nuläget drabbar oss men jag tycker synd om alla dem som nu måste välja ett annat land. Nu väntar jag på att CCAA ska uppdatera, det borde ju komma något så här i slutet av månaden. Jag kanske ska surfa runt på de olika ryktessidorna...:-)
Skönt att julen är över också, vi har jobbat alla dagar det här året, det var riktigt trist. När man jobbar känns det som att julen aldrig tar slut, det är bara söndag på söndag på söndag...Men det är alltid kul sen när lönen kommer och det lär vi behöva lagom till vår semester i februari.

I morgon är vi i "sjätte månaden", måste fira lite i kväll...
När vi påbörjade den här adoptionsresan var det 8-9 månaders väntan till Kina. Det innebär att om det var likadant i dag hade vi kanske fått barnbesked till den här julen. Så det känns tungt att veta att det förmodligen inte ens blir BB till nästa jul utan först i början på 2008. Trösten är ju att det är lika för alla och att vi iallfall kan fira med lite vin (hade ju inte gått om vi var gravida på den vanliga vägen :)

Här kommer ett äkta kinseiskt vykort...God jul!

Nu var det så länge sen jag skrev något här att jag hunnit glömma mitt lösenord! Måste bättra mig men vi har haft mycket att göra senaste veckorna. Inget julstök eftersom vi ska jobba hela julhelgen utan mer annat. Vi har sålt en massa möbler i vardagsrummet för att köpa nytt...vilket menas att allt som stod i bokhyllor och skåp nu står på golvet. Vi har också hållt på med vår resa till Indien (bokat, avbokat, bokat) och ska ordna med visum i mellandagarna.
Vi väntar på att Kinas nya regler ska bli officiella, jag försöker att inte läsa om alla rykten som finns på forumen. Som det verkar ska vi inte beröras av dem men helt säker blir man ju aldrig under den här adoptionsresan.

Nu är det så gott som klart med nya regler från CCAA. Det är ju (förhoppningsvis) inte något som påverkar oss som redan har vår ansökan i Kina men däremot om vi senare ska ansöka om syskon.
Jag har börjat fundera på om vi ska försöka ändra vårt medgivande till att få ta emot fler än ett barn. Nu är det ju ytterst ovanligt att det kommer syskon från just Kina men OM det nu skulle finnas när det är vår tur så är det kanske dumt att inte ha möjlighet att ta emot dem. Som utvecklingen på väntetiderna är nu är jag också orolig över att P kommer att vara för gammal när det är dags att tänka på syskon.

Ikväll klockan 21 visar TV4 en dokumentär om adoption. http://www.tv4.se/tvtabla/program/8870.html

Igår satt jag och pratade med några kollegor på jobbet, det ena är gravid i fjärde månaden. Hon har varit sjuk och måste därför åka in på extra ultraljud var tredje vecka. När de vältrade sig i förlossningsminnen om kejsarsnitt, värkar, ryggmärgsbedövning och faror och risker (vid 36 års ålder är risken 1 på 189 att barnet föds med Downs syndrom) tänkte jag "Gud vad skönt att slippa fundera på sånt där"!
Fördelen är väl att det bara tar 9 månader, istället för flera år...

I kväll klockan 21:30 visas på Kunskapskanalen en dokumentär om barn i Kina. Det handlar inte om adoption men om barn på en internatskola. Serien heter "En barnträdgård i KIna" och är i tre delar.

Idag betalade jag vår Indien-resa så nu finns ingen återvändo. Det ska bli helt fantastiskt. (förutom flygresan :-)
Nu för tiden flyger alla kors och tvärs, till Thailand och Sydamerika och inrikes med små och (i mina ögon) inte så säkra flygbolag. Vi som har flygit till Tunisien som längst tycker vi ska göra världens längsta resa! Men det är nog bra att vi övar lite för nästa gång vi flyger hoppas jag det blir till Kina.
Det stod en del om väntetiderna i senaste numret från AC, att antalet barn egentligen inte minskat utan det är fler länder som ansöker om att få ta emot barn. I och med det så krymper antalet barn som kommer till Sverige eftersom vi är ett så litet land. Över hälften av alla adopterade barn kommer till USA. Jag önskar att det startade upp verksamhet för adoption i fler fattiga länder, framförallt i Afrika. Det finns ju massor av föräldrar som bara går och väntar på att få ta hand om ett barn.

CCAA har uppdaterat fram till 8 september 2005 och jag glömde nästan bort att kolla i torsdags fast jag anade att de skulle uppdatera denna veckan. Igår var vi inne i stan och bokade en resa till Indien i januari...vi som är så flygrädda! Så nu har vi en hel del annat att fundera på istället för att räkna log-in-datum. Det ska bli helt fantastiskt, jag har alltid drömt om att få åka till Indien. Så nu måste vi fixa en del praktiska saker som visum och vaccinationer. Och jag ska bara surfa in på sidor om Goa istället för adoptionssidor...

Har läst rykten om att CCAA kommer att uppdatera nästa vecka. I så fall går det ju lite, lite, lite snabbare nu. Jag ska inte engagera mig så mycket i rykten...men positiva rykten är ju svårt att låta bli att höra.
I några veckor har jag känt mig tom och har haft svårt att fokusera på vårt blivande barn, det är ju så lång tid kvar att man blir tokig om man ska gå och längta varje dag. Men igår kom jag in i en ny "fas" igen, jag kände verkligen något konstigt sug i kroppen, en massa konstiga "vänta-barn-hormoner" kämpade för att poppa upp och idag längtar jag verkligen! Jag vill åka och hämta barn nu! Hoppas att ryktena stämmer och CCCA uppdaterar nästa vecka.

I morgon ska vi åka ut på landet och stanna där över helgen. Jag längtar jättemycket, det var tre veckor sedan vi var där ute. Det spelar ingen roll att det ska bli dåligt väder med regn, jag vill vara där ändå.
Vi ska gå och fotografera ett snyggt uthus som finns på en tomt fem kilometer bort, tänkte nämligen sno deras idé när vi ska bygga vårt förråd och dass i vår. Huset som de har byggt är lite modernt och liknar mer en ateljé än ett förråd. Det kommer att bli snyggt till vårt lite trista 60-talshus.
I vinter hade vi också tänkt renovera det andra sovrummet till ett barnrum...men som väntetiderna ser ut nu är det ingen brådska med det. Det kanske jag kan pyssla med i vår medan P bygger dasset. (Ja, vi har svårt att sitta stilla och bara njuta...:-)

Vi håller på att leta resa också, vi bara måste åka iväg någonstans i januari eller februari. Har tittat på Kap Verde men det lutar nog åt Kanarieöarna eftersom vi bara har råd att vara borta en vecka.

Idag är en sån där längtansdag...när det nästan gör ont i hjärtat av längtan efter en liten mörkhårig parvel i famnen...

I kväll ska vi hem till vänner och äta mat och spela fyrmanswhist, det ska bli kul. Mamma har precis varit här, vi var inne på Kinalistan på Internet och kollade på fotografier på små söta kinesiska barn. Det är så kul att jämföra bilderna från barnbeskedet (barn som ser lite ledsna och rädda ut, med solkiga, gammalmodiga kläder) och fotona några år senare. Då är det glada och spralliga treåringar i vinteroveraller eller midsommarkrans i håret.
Jag undrar hur vi kommer att reagera över första fotot vi kommer få. Det är kanske inte kärlek vid första ögonkastet, jag tror mer på beskyddarinstinkt. De ser ju så rädda och ensamma ut på bilderna. Så sårbara, små knyten bara. Vad jobbigt sen, väntan inför resan, när man sitter och tummar på fotot på barnet som man bara vill ta i sin famn på en gång.

Förra året (när vi precis startat adoptionsproceduren) skickade vi FFIA:s julkort till vänner och släkt. Vi trodde att vi var lite lagom hemliga och trodde alla skulle slänga sig på telefonerna för att undra vad vi höll på med. Men nej, ingen verkade fatta så i år gör vi ett nytt försök. (Det finns ännu de som inget vet). Samma motiv två år i rad borde ju få även de trögaste poletterna att trilla ner...

I morse (eller i förmiddags kanske) såg jag på TV4, det har ju något nytt program efter nyheterna klockan 10. Där var iallfall ett par som berättade sin historia om hur de förlorat sin 19-åriga son i cancer, han fick en hjärntumör som var omöjlig att bota. Det var så sorgligt att höra dem berätta. Det går ju inte att förstå hur stor sorgen måste vara efter ett förlorat barn. De bestämde sig iallfall för att leva vidare tillsammans efter sonens död och adopterade då ett barn från Kina. Hon var med i studion, världens sötaste unge. Vilken stark och härlig familj, kunde inte hålla tårarna tillbaka...

Idag fick vi rundbrev från organisationen och där läste jag att ytterligare en familj fått ett svårt utvecklingstört barn i Kina. I somras läste jag att två familjer råkat ut för samma sak. Vilken oerhört jobbig grej, det går inte ens att sätta sig in i. Först att äntligen få det efterlängtade barnet i famnen och sedan chocken och sorgen över att barnet är svårt sjukt, vilket naturligtvis inte alls fanns med i läkarrapporten. Och sen lämna ifrån sig det här barnet för att ta emot ett nytt, skulle jag kunna det? Vem tar hand om det utvecklingstörda barnet när vi åker hem med vårt friska. Usch jag ryser när jag tänker på sånt där. Hoppas verkligen de berörda familjerna fick bra stöd av personalen i Kina och hjälp med att bearbeta det som hände.

Det är nästan en vecka sedan jag skrev på min blog och jag har inte kollat vad det skrivs på forumen (bland annat adoptera.nu) och jag har inte läst några inlägg på kinalistan och jag har inte ens tänkt på barn på nästan en vecka...det är så skönt!
Orsaken: vi har köpt en ny silvrig och fin gamecube! (Nintendo, är det en gud?)
Vi har spelat Mario Cart hela helgen så ögonen svider och axlarna värker. Tyvärr kommer verkligheten ifatt (disken hopar sig, dammråttorna växer) så snart är jag nog inne och läser igen.

Äntligen har CCAA uppdaterat och denna gång blev det BB till de som har inloggningsdatum 25:e Augusti. Hurra och grattis till alla som fick barn!

Det är en fantastisk dag efter snöstormen, snö och sol och riktigt fjällväder. Det står fortfarande bilar överallt som blev övergivna igår. Från vårt fönster ser vi en bit av en stor väg med en backe över krönet. Vi tittade fascinerat i flera timmar (från och till) på alla bilar som köade och fastnade och halkade bakåt. Jag begriper inte varför de inte hade satt på vinterdäcken, det kom ju inte som någon överraskning och det var synd om de stackarna som faktiskt hade bytt däck. De kom inte fram ändå.
Jag var glad att jag inte heller jobbade igår, det måste ha varit värsta dagen på många år på jobbet. Katterna instämmer och sover snöstormen av sig :-)

Jag är försökskanin till en inspirationskurs. Det är min vän K som är "skyldig" till detta och i dag fick jag mitt första kursbrev. Jag vill starta direkt men måste först inhandla två skrivblock, bra pennor och en äggklocka! I tolv veckor framöver ska jag ägna mig åt inspiration åt alla håll och kanter, får se om jag också kommer skriva oftare och längre på min blog.

Jag jobbar natt och sitter och väntar på snöstormens efterverkningar, än så länge är det lugnt. Jag var uppe på andra våningsplanet nyss och tittade ut över staden. Ingen snö, ingen vind, bara några ensamma taxibilar gled förbi. Det är nästan kusligt halv fyra på morgonen. Snart ska jag ta mig hemåt i kylan och möta alla morgontrötta med grus i ögonen som ska iväg till jobbet. Det är det bästa med att jobba natt...

Nej, CCAA har inte alls uppdataerat. Istället kan jag läsa rapporten från Kinabesöket på AC:s hemsida. Mr Lu säger: ”vi kan ju inte uppmuntra folk att överge sina barn” och ”vi kan inte sätta de blivande adoptivföräldrarnas oro för ökad handläggningstid före barnens bästa”. Det är sant. Alldeles självklart. Och drömmen om barnet svävar ännu lite längre bort från mitt ego...

Jag hade tänkt att pyssla med så mycket på landet, binda kransar, plocka mossa och annat från skogen. Istället eldade vi ris och gammal ved fem timmar varje dag så på kvällarna låg jag helt utslagen på soffan. Det var skönt på sitt sätt, jag tänkte inte en enda tråkig tanke på jobbet till exempel.

Nu längtar jag till helgen efter att ha jobbat åtta dagar i sträck. Att vara ute i skogen är det enda som verkar hjälpa när jag har såna här "väntandagar", när jag börjar tvivla på om vi verkligen ska få barn någon gång.
Jag ska plocka trumpetsvamp till svampstuvning och göra en krans med mossa och enris. Sen när vi kommer hem från landet har CCAA uppdaterat och en hel massa LID har försvunnit från listan och en hel massa människor har blivit föräldrar :-)

Hemma vid köksbordet:
jag: vi kan nog ta ut alla semesterdagar nästa år, det verkar inte som om det blir nåt Kina.
P: Vad är det nu då?
jag: Nu skriver dom på forumet att det kommer ta ännu längre tid, upp till 24 månader.
P: Men du skulle ju sluta läsa på dom där forumen.
jag: Det här är inga rykten, dom har pratat med deras organisation.
P: Nej nu ringer jag vår landassistent. Jag är trött på alla rykten.
jag (ynkligt): nej, hon är säkert nerringd av alla oroliga sökande.
P ringer.
P: Det förstod jag väl, hon säger att det är 16 till 18 månader, dom har inte hört något nytt.
jag: Nehej?, Dom har ju folk nere i Kina den här veckan, vad gör dom där då? Handlar souvenirer?
P: Ja inte vet jag, men om hon inte hört något så är det väl inget som har hänt. Nu förbjuder jag dig att gå in på dom där forumen och läsa massa skit. Man blir ju helt deprimerad, det är inget vi kan göra åt väntetiderna, det är bara att gilla läget.
jag: (ännu ynkligare): ok, jag ska inte läsa på dom där mer.
P: Lova det, strunta i alla rykten.
jag: jag lovar.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är...jag vet...det är inte klokt, men jag måste ju kolla...kanske är det nån som helt dementerat ryktena. Men nej, det har inte hänt något.

I morse när jag gick min morgonpromenad (har sett på "Du är vad du äter") så mötte jag tre stora rådjur vid vår kolonistuga. Helt fantastiskt, mitt inne i stan. Jag gissar att det var sugna på våra äpplen som vi inte orkat kratta upp. Vi stod och glodde på varandra en bra stund innan jag fortsatte hem.
P och jag har bestämt oss för att göra en resa i vår. Först hade vi inte tänkt det eftersom vi hoppades på en kinaresa nästa höst. Men nu vet jag inte om det blir något Kina nästa år och jag känner att vi måste göra något roligt, inte bara sitta och vänta ett helt år. Egentligen har vi kanske inte råd (jo, det är dyrt att adoptera) men vi måste leva också, inte bara finnas till i en lång väntan. Dessutom behöver vi öva på att flyga, vi som är så flygrädda :-) Så nu ska jag börja kolla på resor.

Jag läser på andra bloggar om par som är på gång med att samla ihop papper till ansökan och det känns som om det var så länge sen vi höll på med det. Fem månader är inte så lång tid men ändå, det känns långt borta. Då var vi så uppe i allting, det var papper som skulle kopieras och beställas och förnyas. Några papper var för skrynkliga och några var det hål i kanten på. När mappen var klar tog vi bilen in till stan och la den i brevlådan utanför organisationens kansli. Jag kommer ihåg att det ösregnade och hela kvällen var jag orolig över att det skulle regna in i lådan och vår mapp skulle bli förstörd.
Efter det har vi gått in i väntanstadiet...ett kontigt vaccum. Ibland känns det verkligt och påtagligt och då är väntan svår när vi vet hur lång tid vi har kvar. Ibland känns det bara konstigt, ett "ingenting" och jag undrar om vi verkligen ska få ett barn nån gång i framtiden eller om det bara var en dröm den där mappen som vi la i brevlådan.

Hemkommen från landet med jord under naglarna och svart trumpetsvamp på tork. Jag skulle gärna velat varit kvar där en vecka till. Det är så härligt nu på hösten när det inte är så många andra där ute. Det är alldeles tyst och på kvällarna tittar vi på stjärnhimlen, i stan syns ju aldrig stjärnorna så jag hade nästan glömt bort att de fanns.
I lördags var vi på inflyttningsfest hos L & A som äntligen har blivit sambos. Det var trevligt men lite mycket folk för mig som blir nervös när det är fler än fyra i samma rum...Naturligtvis hamnade jag bredvid kvinnan som pratade högst och tog mest plats av alla så jag krymte ihop till en liten prick bredvid henne, ont i höger öra också efter hennes gnägg. Så det var verkligen underbart att komma ut till tystnaden på landet på söndag morgon.

Usch varför läser jag alla hemska rykten om väntetider från Kina som finns på den här sidan; http://chinaadopttalk.com/. Det är samma sak som småätande, jag VET att jag inte ska äta kvällsmackor, nötter, russin, kex när jag kommer hem från jobbet på kvällen men ändå går köksskåpen upp och igen och kylskåpsdörren öppnas 100 gånger fast jag vet att det inte finns något gott och jag VET att jag bara mår dåligt efteråt.

Läser på Aftonbladets hemsida om Madonna som hämtar barn i Malawi. Och undrar varför vissa får åka och välja ut ett barn bara så där och andra måste stå i kö i flera år. Nu har jag ju ingen aning om hur det hela har gått till eller vilka regler det är i USA men ändå. Nånting är det som gör mig irriterad. Är det "inne" att adoptera?
Förresten skulle Madonna förmodligen aldrig fått medgivande i Sverige. Inget ont om henne personligen men vilket liv blir det att växa upp som barn till en superstjärna? Själv skulle jag inte önska att biologiska pappan gav intervjuer i tidningarna och berättade hur lycklig han är. Det är för privat.

Jag har åkt på förkylning och har feber som åker upp och ner, känner mig allmänt skruttig. Det är så typiskt när jag kommit igång med träningen. PMS också, vilket resulterade i en utskällning när P ringde och sa han skulle jobba över hela kvällen. Jag tyckte det var bättre att han åkte hem och sanerade spisen istället för att dra in extra pengar till hushållet...typiskt mig.

Igår var mamma här, vi tog en promenad in till stan. I ett fönster till en handarbetsaffär såg vi en jättesöt stickad tröja med tillhörande mössa (med små öron på). Vi gick in och kollade på garnerna och mönstret (rea var det också). Expediten (som nästan säkert var adopterad från korea...) bedyrade att garnet räckte till en tröja från tre månader ända upp till två år. Vi var lite tveksamma, hur skulle vi veta hur stort barnet var. Ett barn på 18 månader kan ju vara liten som en ettåring eller stor som en tvååring. Vi gick tomhänta ur affären.
Sen ville mamma kolla på Internet hur många LID det var före oss i kön. Och det var ju nästan lika många som senast hon tittade...tre grupper hade fösvunnit från listan.
Jag lagade god rotsaksgratäng och sen låg vi i varsin soffa resten av kvällen och glodde på TV medan P jobbade till 23.

Idag när jag satt och väntade på tunnelbanan kom en dagisgrupp gående hand i hand på plattformen. Och mitt i gruppen får jag syn på en mörkhårig tjej med sneda ögon och rosa gummistövlar. Jag blir alldeles rörd, får tårar i ögonen. Tänk sen när vi också...smörgåsar i ryggsäcken, regnjackan med bamse på ryggen och rosa gummistövlar...
Jag trodde inte att jag skulle bli så blödig, jag har aldrig varit så intresserad av små bebisar som mina arbetskompisar stolt visar upp på jobbet. Jag har aldrigt klämt in mitt huvud i barnvagnar och gullat med ungar jag inte känner. Men det här är något annat, det är hormoner som bara kommer och överväldigar mig och inget kan jag göra, det är bara att följa med. Fast jag hoppas att det inte blir värre :-)

Jag har kommit in i värsta pysselandan. Idag vaknade jag redan klockan 12 (efter jobbarnatt) och låg och funderade på vad jag skulle sy på nya symaskinen, omöjligt att sova mer. En grön tygpåse att bära vinflaskan i (till festen kanske) blev det. Och nu har jag suttit och surfat på nätet och beställt prylar från Panduro och lagt bud på massa snygga tyger på tradera (hoppas att det bjuds över på några av sakerna, kommer säkert ångra mig imorgon :).
Så nuvarande gäst/skräp/data-rummet hemma kanske inte alls blir barnrum utan syrum...Vi måste ha en större lägenhet så jag kan ha ett eget pysselrum alldeles för mig själv. (Om några år kommer jag skratta åt det här för när man har barn så har man inte tid till något "eget" pyssel).

Ikväll var jag och hälsade på min kompis K som jag inte träffat på länge. Hon bjöd på gott te och jag försökte lirka fram hennes nya katt som var blyg och gömde sig i bokhyllan. Kände mig så glad efteråt, fick lust att göra en massa kreativa saker. Tyvärr fick jag inte åka hem och sy och pyssla utan åkte direkt till jobbet för att jobba två nätter.
Börjar bli riktigt sugen på att göra något annat än att jobba kvar här, är inne på åttonde året nu. Är intresserad av att jobba som tapetserare, hålla på och klä om gamla möbler. Kanske öppna en egen verkstad och åka runt på loppisar och auktioner och köpa upp gamla möbler. Helt annat än det här stillasittandet framför datorn.
Fast jag måste vänta tills vi fått barn. Lite dumt att äventyra föräldraförsäkringen så här ett år innan...

Jag vill ha semester jämt, fy vad tråkigt att börja jobba igen. Det enda kul med att vara på jobbet igen är att jag har ju en massa att läsa på internet. Alla inlägg på adoptera.nu, nya frågor och svar på AC svarar, alla inlägg på kinalistan och mamma Wannabe hade uppdaterat sin sida :-)
Jag erkänner; jag är beroende av att läsa om adoption. Jag läser böcker om adoption, om adopterade, böcker av adopterade och surfar på nätet efter allt jag kommer över. Det blir nästan jobbigt ibland.
Jag har även köpt kurslitteratur i kinesiska! Överambitiöst kanske...måste nog ha mer semester om jag ska hinna med det.
Det värsta är att nästa år vet jag inte om vi får så mycket semester, det är ju tänkt att vi ska spara tre veckor till vår kinaresa. Men eftersom vi inte vet när det kommer att ske så vågar vi bara ta ut två veckors semester nästa sommar. Har vi otur så blir det inget Kina 2007 utan vi får vänta till året därpå. Men jag är lite optimistisk iallfall, jag hoppas på senhösten 2007.

I morse plockade jag ringblommor och rosenskära att ta med till mamma. Det är inte klokt vad varmt det är, det är ju snart oktober. Det är skrämmande det som händer med temperaturen och vädret, det går så snabbt. Jag undrar hur det är om 30 år, det känns ibland som om det är försent. Politikerna världen runt måste enas om något radikalt för att stoppa det som händer, tyvärr tror jag aldrig att de gör det. Allt handlar om pengar. USA vill inte ens skriva på Kyotoavtalet, de visar att de inte ens vill försöka.

CCAA uppdaterade till 9 Augusti 2005, vilket betyder att vi kom ett hack närmare. På norska adoptionsforum http://www.adopsjonsforum.no/index.aspx?article=500182&mid=500182kan man se hur många ansökningar det finns under varje datum. Det känns lite mer verkligt då, nu fick fem stycken barnbesked.
I morgon visas andra avsnittet av "När storken sviker". Jag ska åka upp till mamma några dagar så vi få se det tillsammans.
Det har varit mycket fokus på adoption i media senaste åren, vilket är kanonbra. För 5-10 år sedan kändes det som att alla rapporter och forskning handlade om de barn som kom till Sverige på 60- och 70-talet. Det var ju en del saker som var annorlunda då, bara föräldraskapet till exempel.

Efter en vecka på landet rusade jag in, satte på datorn för att se om CCAA hade uppdaterat sin sida...men nej, ingenting. Usch, nu känns det segt, jag önskar att det kunde rassla till så det försvann några LID framför oss.
Pratade med en granne på landet som hade två små barn, jag berättade att vi haft våra papper i Kina i tre månader och att det var ett helt år kvar. Lång väntan. Hon menade då att nio månader också var lång tid och det verkade inte vara så stor skillnad...9 månader eller 15 månader. Men jag sa då att vår adoption startade långt tidigare. I Juni 2005 lämnade vi in vår ansökan till kommunen så man kan ju säga att vi redan väntat över ett år.
Det är nog svårt för andra att förstå varför det tar sån tid. Och ändå har vi hoppat över IVF-behandlingar, vi gick direkt på adoption. Tur, annars hade vi väl fått vänta fem år till.

Igår såg jag fortsättningen på det danska programmet "När storken sviker". De har visat fem familjer som var i olika stadier av sin adoption och nu fick man se hur det gått två år senare. Det jag tänkte på var hur lugna och trygga de verkade i sina föräldraroller, allting verkade så solklart och naturligt.
När P och jag står där i Kina och för första gången får hålla i vårt barn...vi kommer vara så nervösa och osäkra och oroliga...Men sen kommer vi ju att hitta varandra och oss själva i rollen som förälder, det gör man ju.
Nu längtar jag till nästa avsnitt, en hel vecka kvar.

Skogsavverkning, solvalla och pyttelite prat om Kina blev det.

Min pappa ringde idag och sa att han ville komma och hälsa på ute i vår sommarstuga i veckan. Jag har inte pratat med honom på två-tre månader och hade totalt glömt bort att vi kanske skulle ses den här veckan. Jag och P hade tänkt oss en lugn och skön semestervecka ute på landet alldeles för oss själva. Men inte kunde jag säga nej till pappa heller.
Jag och pappa har väl inte så väldigt bra kontakt. Vi pratar med varandra någon gång i månaden, ibland oftare och ibland mer sällan.
Tyvärr blev han inte så förtjust över att vi ska adoptera barn när jag berättade det i somras. Han pratade mest om hur spännande det skulle vara att få resa till Kina och efter ett tag frågade han om vi verkligen inte kunde få barn "på eget vis". Jag tror inte att han förstår riktigt, det är så svårt när vi träffas så sällan. Han har ju egentligen ingen aning om hur mitt liv ser ut idag eller vad jag drömmer och längtar efter. Kanske är det bra att vi ses och får prata med varandra.

Idag är det barnhysteri på jobbet. ALLA pratar om barn, hur man nattar bäst, olika barnmat, dagis och föräldradagar och garantidagar och hur mysigt det är på morgonen när barnen kommer upp i sängen med leksakerna och hur det är att vakna till obegripligt barnpladder. Jag försöker stänga av.
Det går inte.
De pratar om valet också. När några killar jag inte riktigt gillar (färska pappor allihopa) berättade för alla hur bra det var med moderaterna och vårdnadsbidraget var jag tvungen att lägga mig i.
"man får bara 3000 i månaden", sa jag
"ja, det blir ju 6000 för mina två", sa den ena snabbt.
"om man har två ja, synd om dem som bara har ett...då går det inte runt" sa jag.
"vi ska skaffa ett till, fan det blir ju 9000 i månaden", sa han och jag som redan kände mig nedtryckt och utanför av allt barnpladder hade inget mer att tillägga.

Det är ju lite skillnad, han som är så ung och knappt torr bakom öronen har väl all tid i världen att skaffa en hel kull. Medan vi får vara glada om vi hinner få ett.

Jag vill att vi ska gå en "hämta barn kurs". P är inte så förtjust i kurser så jag har gått och funderat på hur jag skulle lägga fram det utan att han slår bakut. Han tyckte det var en bra idé! Ibland tror jag att efter nio år så känner man varandra utan och innan...vilket inte alls är sant.
Vi pratade lite om varför och vad som kunde vara bra med en sån kurs.
Jag tyckte:
1 lära känna andra som också ska adoptera
2 lära mig mer om anknytning och tips på hur man kan förbättra den
3 praktiska tips om packning och annat inför själva resan

P tyckte:
1 hur man byter blöja

(!)
När jag tänker efter så var det väldigt länge sen jag bytte blöja på ett barn. Den enda erfarenheten jag har var för några år sen när vi var barnvakt. När föräldrarna kom hem så konstaterade de med glada miner att blöjan satt bakochfram. Inte så farligt tyckte jag, ungen var glad och nöjd och ja, blöjan uppfyllde sin funktion. Men kanske var det det som P hade i åtanke...

Jag vaknade klockan 12, alldeles för tidigt efter ett nattpass. Så hela eftermiddagen gick åt till att försöka hålla upp ögonen. Nu när klockan snart är nio på kvällen börjar jag bli pigg så när jag äntligen får lägga mig så kommer jag inte kunna sova. P har varit en ängel och lagat god middag och pysslat om mig.
"Tur vi inte har barn", tänkte jag när jag låg i soffan och dåsade och kände mig liten. Och skämdes genast över mina tankar.
Fast när vi har barn vet jag inte om jag kommer att jobba natt längre. Två föräldrar som arbetar treskift funkar bara inte.
Det var en sak som jag oroade mig för under hemutredningen. Jag trodde nog att det var den viktigaste punkten, jag menar "vad gör vi när vi jobbar och dagis inte har öppet på våra konstiga arbetstider?". Jag hade förberett en massa olika bra svar och förslag på våra framtida karriärer. Att vi hade råd med att gå ner på halvtid, att P kunde ändra sina arbetstider, att vi hade scheman som vi flexibelt kunde pussla ihop med dagisets öppettider...i nödfall skulle jag säga att jag letar nytt jobb med normala arbetsidet (ganska sant).
Men hon frågade ingenting om hur vi hade tänkt oss med våra treskiftsjobb och barn. Det kändes som om hon vände ut och in och upp och ner på våra liv men ändå frågade hon inget om detta.

Jag har ett jobb där det inte är så mycket jobb att tala om på natten...det är mest en slags jour, en väntan på morgonrusningen. En massa tid till att surfa på nätet.
På adoptionscentrums hemsida finns länkar till en massa amerikanska familjer som adopterat barn från Kina. Jag har varit inne på alla. Oftast orkar jag inte läsa, jag är mest intresserad av bilderna. Små söta barn med sneda ögon. Varje gång jag ser en bild från själva överlämnandet hisnar det inom mig. Ska vi också få...? Ska vi verkligen...?
Kanske är det ett sätt att närma mig det fantastiska som knappt går att förstå. Att jag och PH ska åka till andra sidan jorden och få en sån där underbar varelse i vår famn. Att vi ska få bli föräldrar, bli en familj.

Nu har jag äntligen skaffat mig en blog. Alltså har jag något att göra när jag är på jobbet, särskilt när jag jobbar natt. Fast den här natten går nog mesta tiden åt till att förstå hur det funkar när man blivit med blog...

Lisa-Papaver