I morse när vi var och storhandlade var det varmt och disigt ute. Och alltid när det är sånt väder får jag en sån där härlig "utomlands-semester-känsla", kanske för att jag varit på en del semestrar i storstäder där smogen ligger över hustaken. För att inte tala om hur "disigt" det var i Beijing. Och när jag hörde alla flygplansljud från Bromma flygplats fick jag en massa flashback från Kina...och det är ju helt fantastiskt att vi faktiskt varit ända där borta för att hämta hem vå son. Lilla jag liksom.

Vissa dagar önskar jag att jag vore en bättre mamma...och med bättre menar jag roligare, påhittigare, gladare och med mer tålamod. Och med mer tid. Fast när jag tänker efter så går det nästan inte att ge mer tid, jag är ju med lillprinsen nästan hela tiden (ja, han är ju med även när man ska duscha och gå på toaletten och handla och laga mat och städa...).
Kanske är det så att jag har så höga krav på mig själv, under alla år som vi väntade och längtade efter barn så hann vi ju fundera och drömma och fantisera om hur vi skulle vara som föräldrar. Men det går ju inte att föreställa sig.
Idag till exempel var det fint väder, vi gick en promenad med vagnen till lekparken och till affären. S börjar visa sin egen vilja (förutom att han inte kan bestämma sig) och ville ur vagnen och upp i vagnen och ur vagnen och upp i vagnen...det tog en halvtimme att gå 200 meter. Vantarna åker av, jag lägger ner dem i väskan, han vill ha vantar, jag sätter på dem, han tar av dem...och så där håller det på. Kanske är det så 2-åringar är.
En sak är jag iallafall nöjd med; innan vi fick barn bestämde jag mig för att inte bli någon "hönsmamma" och det är jag inte heller.
Och jag lyckades skriva hela det här inlägget och samtidigt läsa "Max potta" tre gånger och ta en paus för blöjbyte.

Idag skickade vi in ansökan till kommunen om ännu en hemutredning för att adoptera barn. Vi vill ju gärna ha ett syskon till lilla S. Men eftersom P redan passerat den övre åldersgränsen och väntetiderna till de flesta länder är längre än nånsin så måste det nog till ett mirakel om vi ska lyckas. Men hoppas kan man ju alltid. Hur som helst kändes det spännande att lägga brevet på lådan :-)

Igår var jag på bio och såg Mamma Mia, det var en riktig feel-good-film. När jag satt på biografen längtade jag oerhört mycket efter lilla S...och kom på att det nog var första gången på 6 månader jag var utan honom i några timmar. Undra hur det ska gå sen när jag ska börja jobba igen, hemska tanke.

Saker jag inte hade en aning om innan vi fick barn:

Tvättberget växer snabbare än vad tvättmaskinen klarar av att gå.
Soppåsen är alltid full.
Det är alltid smulor på golvet (ett mysterium; även direkt efter dammsugning).
Det är alltid leksaker i badkaret (och på de flesta platser).
I fruktkorgen ligger alltid gammal möglig frukt som ruttnar för att ingen äter den men som jag ändå köper för att det är så nyttigt att äta frukt.
Varje gång jag ska spela in ett program på TV protesterar videon eftersom det sitter ett oinspelningsbart band med Bamse i videon.
Det är bara att inse; jag hinner aldrig baka bröd/bullar, laga storkok, byta gardiner eller frosta av frysen. Det tänkte jag göra när S fyller 20 och flyttar hemifrån.

P jobbade natt igår efter en hel sommar av semester, jag vet inte om det var det som gjorde att jag inte kunde sova. Sist jag tittade på klockan var den 2.30. Usch. Tur i oturen eller vad man ska säga så har S lite feber efter vaccinationssprutan igår så han sov ända till kvart i åtta (istället för till halv sju).
När jag går upp ser jag att katten haft roligt och lekt sönder lite papper på köksbänken. Tyvärr var det det viktiga tingsrättsbeslutet som vi ska skicka iväg med halvårsrapporten till Kina. Så frukosten fick ägnas åt telefonkö hos tingsrätten och fortfarande med telefonen mot örat (seg kö) också kletigt blöjbyte i duschen.
Eftersom det regnar ute och S har feber så måste vi hålla oss inomhus. Och eftersom P jobbat natt och ligger och sover får vi bara leka "stillsamma lekar"...S vill inte alls leka stillsamt, inte ens när han har feber.