Har läst rykten om att CCAA kommer att uppdatera nästa vecka. I så fall går det ju lite, lite, lite snabbare nu. Jag ska inte engagera mig så mycket i rykten...men positiva rykten är ju svårt att låta bli att höra.
I några veckor har jag känt mig tom och har haft svårt att fokusera på vårt blivande barn, det är ju så lång tid kvar att man blir tokig om man ska gå och längta varje dag. Men igår kom jag in i en ny "fas" igen, jag kände verkligen något konstigt sug i kroppen, en massa konstiga "vänta-barn-hormoner" kämpade för att poppa upp och idag längtar jag verkligen! Jag vill åka och hämta barn nu! Hoppas att ryktena stämmer och CCCA uppdaterar nästa vecka.

I morgon ska vi åka ut på landet och stanna där över helgen. Jag längtar jättemycket, det var tre veckor sedan vi var där ute. Det spelar ingen roll att det ska bli dåligt väder med regn, jag vill vara där ändå.
Vi ska gå och fotografera ett snyggt uthus som finns på en tomt fem kilometer bort, tänkte nämligen sno deras idé när vi ska bygga vårt förråd och dass i vår. Huset som de har byggt är lite modernt och liknar mer en ateljé än ett förråd. Det kommer att bli snyggt till vårt lite trista 60-talshus.
I vinter hade vi också tänkt renovera det andra sovrummet till ett barnrum...men som väntetiderna ser ut nu är det ingen brådska med det. Det kanske jag kan pyssla med i vår medan P bygger dasset. (Ja, vi har svårt att sitta stilla och bara njuta...:-)

Vi håller på att leta resa också, vi bara måste åka iväg någonstans i januari eller februari. Har tittat på Kap Verde men det lutar nog åt Kanarieöarna eftersom vi bara har råd att vara borta en vecka.

Idag är en sån där längtansdag...när det nästan gör ont i hjärtat av längtan efter en liten mörkhårig parvel i famnen...

I kväll ska vi hem till vänner och äta mat och spela fyrmanswhist, det ska bli kul. Mamma har precis varit här, vi var inne på Kinalistan på Internet och kollade på fotografier på små söta kinesiska barn. Det är så kul att jämföra bilderna från barnbeskedet (barn som ser lite ledsna och rädda ut, med solkiga, gammalmodiga kläder) och fotona några år senare. Då är det glada och spralliga treåringar i vinteroveraller eller midsommarkrans i håret.
Jag undrar hur vi kommer att reagera över första fotot vi kommer få. Det är kanske inte kärlek vid första ögonkastet, jag tror mer på beskyddarinstinkt. De ser ju så rädda och ensamma ut på bilderna. Så sårbara, små knyten bara. Vad jobbigt sen, väntan inför resan, när man sitter och tummar på fotot på barnet som man bara vill ta i sin famn på en gång.

Förra året (när vi precis startat adoptionsproceduren) skickade vi FFIA:s julkort till vänner och släkt. Vi trodde att vi var lite lagom hemliga och trodde alla skulle slänga sig på telefonerna för att undra vad vi höll på med. Men nej, ingen verkade fatta så i år gör vi ett nytt försök. (Det finns ännu de som inget vet). Samma motiv två år i rad borde ju få även de trögaste poletterna att trilla ner...

I morse (eller i förmiddags kanske) såg jag på TV4, det har ju något nytt program efter nyheterna klockan 10. Där var iallfall ett par som berättade sin historia om hur de förlorat sin 19-åriga son i cancer, han fick en hjärntumör som var omöjlig att bota. Det var så sorgligt att höra dem berätta. Det går ju inte att förstå hur stor sorgen måste vara efter ett förlorat barn. De bestämde sig iallfall för att leva vidare tillsammans efter sonens död och adopterade då ett barn från Kina. Hon var med i studion, världens sötaste unge. Vilken stark och härlig familj, kunde inte hålla tårarna tillbaka...

Idag fick vi rundbrev från organisationen och där läste jag att ytterligare en familj fått ett svårt utvecklingstört barn i Kina. I somras läste jag att två familjer råkat ut för samma sak. Vilken oerhört jobbig grej, det går inte ens att sätta sig in i. Först att äntligen få det efterlängtade barnet i famnen och sedan chocken och sorgen över att barnet är svårt sjukt, vilket naturligtvis inte alls fanns med i läkarrapporten. Och sen lämna ifrån sig det här barnet för att ta emot ett nytt, skulle jag kunna det? Vem tar hand om det utvecklingstörda barnet när vi åker hem med vårt friska. Usch jag ryser när jag tänker på sånt där. Hoppas verkligen de berörda familjerna fick bra stöd av personalen i Kina och hjälp med att bearbeta det som hände.

Det är nästan en vecka sedan jag skrev på min blog och jag har inte kollat vad det skrivs på forumen (bland annat adoptera.nu) och jag har inte läst några inlägg på kinalistan och jag har inte ens tänkt på barn på nästan en vecka...det är så skönt!
Orsaken: vi har köpt en ny silvrig och fin gamecube! (Nintendo, är det en gud?)
Vi har spelat Mario Cart hela helgen så ögonen svider och axlarna värker. Tyvärr kommer verkligheten ifatt (disken hopar sig, dammråttorna växer) så snart är jag nog inne och läser igen.

Äntligen har CCAA uppdaterat och denna gång blev det BB till de som har inloggningsdatum 25:e Augusti. Hurra och grattis till alla som fick barn!

Det är en fantastisk dag efter snöstormen, snö och sol och riktigt fjällväder. Det står fortfarande bilar överallt som blev övergivna igår. Från vårt fönster ser vi en bit av en stor väg med en backe över krönet. Vi tittade fascinerat i flera timmar (från och till) på alla bilar som köade och fastnade och halkade bakåt. Jag begriper inte varför de inte hade satt på vinterdäcken, det kom ju inte som någon överraskning och det var synd om de stackarna som faktiskt hade bytt däck. De kom inte fram ändå.
Jag var glad att jag inte heller jobbade igår, det måste ha varit värsta dagen på många år på jobbet. Katterna instämmer och sover snöstormen av sig :-)

Jag är försökskanin till en inspirationskurs. Det är min vän K som är "skyldig" till detta och i dag fick jag mitt första kursbrev. Jag vill starta direkt men måste först inhandla två skrivblock, bra pennor och en äggklocka! I tolv veckor framöver ska jag ägna mig åt inspiration åt alla håll och kanter, får se om jag också kommer skriva oftare och längre på min blog.

Jag jobbar natt och sitter och väntar på snöstormens efterverkningar, än så länge är det lugnt. Jag var uppe på andra våningsplanet nyss och tittade ut över staden. Ingen snö, ingen vind, bara några ensamma taxibilar gled förbi. Det är nästan kusligt halv fyra på morgonen. Snart ska jag ta mig hemåt i kylan och möta alla morgontrötta med grus i ögonen som ska iväg till jobbet. Det är det bästa med att jobba natt...