Jag försöker att inte läsa alla tråkiga rykten som florerar på adoptera.nu (bland annat att CCAA också nästa gång bara ska ha två dagar med). Om det stämmer så innebär det att det kommer dröja flera år innan vi får barn och såna tankar orkar jag bara inte ta tag i nu. Vi försökte få barn redan 1998 och har väntat länge nog. När man äntligen bestämmer sig för att adoptera så borde det vara sluta på all denna väntan, man borde få ett barn bums (nästan i allfall :-).

Klockan är halv fyra på morgonen och jag går snart av mitt jobbpass, jag ska sova några timmar hemma, sen åker vi ut till landet. Jag hoppas att de eldar brasa nere vid sjön, det kommer bli mysigt att gå hem i mörkret och tända i öppna spisen och dricka lite vin. Det är så fantastiskt att se alla stjärnorna där ute, jag blir lika fascinerad varje gång. Här i stan syns de ju aldrig.

I dag fick jag en bok av min vän K, "När du föddes i Kina" av Sara Dorow. Det är en jättefin bok med massor av bilder och det är ju säkert tänkt att den ska läsas för barnet...så jag ska försöka att inte bläddra sönder den innan dess :-)
Vi var och såg en konsert med Mari Boine, hon är en helt fantastisk musiker och sångerska från Norge. Det är inte så ofta som man glömmer tiden och rummet och alla människor runt omkring men det gjorde jag och jag önskade att konserten skulle vara för evigt och aldrig ta slut. Så; Tack Mari Boine för en superkväll. (Nu tror jag ju inte att Mari Boine läser min blogg, men man vet ju aldrig...och hade jag trott på Gud skulle jag säkert ha tackat honom också).

Hej och hå vad segt det går. Från början sa vi att till julen 2006 då har vi hämtat hem vårt barn. Sen blev det till sommaren och sen sa vi att till julen 2007, ja då har vi i allafall varit i Kina.
Nu hoppas jag att vi har barn till julen 2008...men säker är jag inte. Den är ju helt orimlig den här väntan, det känns som ett steg fram och två steg bak, hela tiden.
Snart får vi väl hoppas på att vi inte hinner bli för gamla för Kinas regler, att vi fortfarande passar in i "deras mall". Och att våra föräldrar fortfarande är i livet så de får uppleva att bli morföräldrar.

Jag har återhämtat mig efter CCAA:s djupdykning med bara två dagars uppdatering den här månaden. Jag tog ledigt från jobbet i två dagar, hoppade av ett projekt och har varit ute på landet i fyra dagar. Det hjälpte.

Det har ju varit sjukt varmt, 20 grader. Vi har suttitt ute och ätit frukost, invigt grillen och spelat kort på altanen med L & A som kom och hälsade på. Grodorna som har vaknat till liv vandrade över tomten från morgon till kväll så det knappt gick att gå på gräsmattan. De tog sig ner till sjön för att para sig, det var som att sitta i en "mitt i naturen-film" med alla dessa grodor och grodljud runt omkring.

I fredags gick min chef hem med sin mage, hon ska vara föräldraledig drygt ett år.

- Vi ses om ett år, sa jag

- Nej det hoppas jag inte, sa hon

- Jag är här om ett år...tyvärr.

- Men jag hoppas att du inte är här när jag kommer tillbaka, sa hon och gav mig en kram.

Det kommer jag ju att vara, men om ett år så hoppas jag iallfall att det inte är så lång kvar. Att det går att räkna nedåt och att vi har vågat inreda barnrummet.