Jag håller på och läser Mei Wenti! av Catarina Lilliehöök. Hon har studerat och bott i Peking och skriver så mycket roligt i sin bok. Hon beskriver folkmyllret, alla dessa människor överallt. Folk som knuffas och stöter mot och pratar och ställer närgångna frågor. Jag undrar om jag kommer att trivas i Peking, jag som älskar ödsliga vidder och stillhet i naturen.
Jag är imponerad av alla som studerar det kinesiska språket, det verkar ju obegripligt med alla olika uttal. "Ma" kan uttalas på flera olika sätt och ha helt olika betydelser. Jag har lärt mig säga "Hej" (Ni Hao)...men sen tar det liksom stopp.

Snart bara 51 dagar kvar...och en blindtarm mindre i familjen. P opererades igår kväll, nu ligger han hemma i sängen och blir uppassad.
Allt som har med adoption och barn att göra stannade upp över julen, snart får vi ta nya tag med visum och saker som ska inhandlas. Kanske går det att göra lite fynd på Blocket så här efter jul.

Julen fick ett abrupt slut. Idag på annandagen, fick jag köra maken akut till sjukhuset på grund av magsmärtor. Vi fick tillbringa 4 timmar på akuten tills han blev inlagd, troligen är det blindtarmen. Så nu sitter jag ensam och knaprar pepparkakor och väntar på att få ringa och kolla hur det är med honom, han skulle opereras under eftermiddagen...
Tur att det händer nu och inte när vi är i Kina...53 dagar kvar nu...

Julafton är avklarad, stackars P gick till jobbet halv elva igår kväll...och det är 54 dagar kvar till avresa.

Två dagar kvar till jul och inte den minsta lilla julkänslan har infunnit sig. Jag vill bara att den ska gå fort, fort och det snart blir februari så vi får åka till Kina.

P ska jobba natt hela julhelgen så det blir ändå inte mycket firande, själv har jag jour och kanske måste jobba jag med. Men det här blir ju garanterat sista julen utan barn så det gör inte så mycket att vi måste jobba. (Tiden går ju fortare då också :)

God Jul till er som är lediga och faktiskt njuter av att fira jul!

Tankarna bara snurrar. I natt vaknade jag 4 och kunde inte somna om. Jag märkte att P också låg och vred sig i sängen så jag frågade honom hur det funkar på planet; ska vi sitta med honom i knäet i 10 timmar? Hur gör man när matbrickorna kommer? Ja man tänker lite irrationellt klockan fyra på morgonen...
Men jag undrar ju också en massa andra saker; vem är han, den här lilla killen? Kommer vi trivas ihop, kommer han ty sig till båda två från första början, kommer han grina i flera dagar och bli rädd varje gång han ser på oss eller kommer han att älska oss från första stund?
Fotot som vi har är från i somras. Mycket kan ha hänt, månader har gått. Kommer vi känna igen honom när vi ses?

Jag måste ha räknat fel igår för idag när jag räknade kom jag fram till att det är 61 dagar kvar till avresa. Kanske beror på att jag är genomförkyld och har känslan av att huvudet är fullproppad med bomull. Idag är iallafall alla papper inlämnade hos organisationen, det känns skönt.

Jag har mest legat i sängen hela helgen eftersom jag är jätteförkyld, det är ju typiskt när man har massor att göra. Tur att vi inte köper julklappar i vår familj (det blir säkert ändring på det när det kommer barn), jag hade inte orkat springa runt och trängas på stan bland alla andra stressade människor.
I morgon ska vi hämta lite papper hos vår hemutredare, som sedan ska lämnas in till organisationen på tisdag. Sen hoppas jag att det är färdigt med alla papper som ska skrivas och undertecknas och kopieras och skickas...:)
Det är 64 dagar kvar till avresa. Det känns både långt bort och väldigt nära.

Vi skulle egentligen åkt till landet den här helgen, men vi hade så mycket att göra hemma så det blev till att beta av från listan istället.
Målning och tapetsering är klart, modemsladden inhandlad (fem affärer innan vi hittade rätt sladd), bokhyllan vitmålad, besök på soptippen med bråte och sist men inte minst...barnvagn inhandlad. Den är provsutten också :)

Idag blev jag ruskigt arg. Vi var på babyland i Bromma och skulle titta på lite saker, bland annat ett bärsele. Butikskillen som jobbade där kom fram när vi stod och tittade på de bärselen som fanns. Så här gick det till:
Jag; Har ni inga andra märken än Babybjörn?
BK (butikskillen); Vi har extrapris på den här Babybjörn, den är jättebra.
Jag; Vi ska adoptera ett barn som är ca 14 månader och då tycker vi inte att Babybjörn är bra, det är mest för mindre barn.
BK; *hånskratt* Hur ska ni bära ett barn som är 14 månader, det blir ju jättetungt?
Jag; Eh, just därför ska vi ha ett bärsele.
BK; Det kommer inte din rygg att klara, man kan inte bära barn som är så gamla.

Han flinar och ser verkligen ut som om jag inte förstår någonting om barn, han fortsätter prata om att jag inte förstår hur tungt det blir... Jag vänder och är på väg ut, krockar med min man som börjar prata på för att släta över det negativa samtalet´(han är alltid så snäll). Sen går vi därifrån och jag säger "aldrig mera babyland".

Och igår pratade jag med BVC, vi fick inte komma dit innan vi åker. Hon tyckte vi skulle vända oss till mödravården istället. Jag tyckte inte att jag har något där att hämta eftersom vi inte behöver prata om förlossningsmärtor, kolik och bröstpumpar.

Precis allt får man kämpa för när man ska adoptera...

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
Vi har fått LOA, helt otroligt snabbt. Hurra, hurra!

Det lustiga är följande;

jag var ledig idag, en vanlig onsdag, regnet öste ner, himlen var helt grå. Jag gick här hemma och hade massor att göra men orkade inte göra någonting. Kände mig trött och förkyld...och jag la mig i sängen vid 11-tiden och drog täcket över huvudet och tänkte "Snälla, snälla, snäääälla CCAA, kan vi inte få LOA innan jul?".
Och vad händer? Telefonen ringer och jag får besked om att LOA har kommit och jag trillar nästan omkull...
Så här efteråt känns det ju som en dålig B-film men det var exakt så det gick till.

Varför kostar en bärsele 1000 kronor?

Kan man inte sy en själv?

Det är inte klokt vad mycket det är att tänka på när man ska få barn...fråga mig inte vad vi har gjort i de här två och ett halvt åren medan vi har väntat.

Det ska inhandlas en hel massa saker som barnvagn, säng, barnmatstol, täcke och kudde och bärsele. Vi måste köpa bilbarnstol till bilen och så måste vi koppla ur krockkudden. Kläder...vad ska vi köpa för storlek? Vi måste plugga in petskydd i kontakterna, köpa spisskydd och gömma lösningsmedel och annat högst uppe i skåpen. Vi ska måla och tapetsera och inreda barnrummet. Vi ska hämta kartonger i källaren med våra egna gamla leksaker och gå igenom och damma av...vi ska köpa nappflaskor och pipmuggar och potta och vinteroverall och pulka och...ja, det bara snurrar av allt som ska göras.
Sen tillkommer ju allt som har med själva resan att göra (resväskor, visum, papper, vaccinationer).
Kan man få en personlig assistent tro?
En Lottovinst?

Nu när vi ska göra om vårt hobby/gäst/skräp-rum till barnrum så har vi flyttat datorn till mitt lilla sy- och pysselkrypin. Någon är ganska nöjd med nya placeringen av sovkorgen...

Det är ju märkligt...vår "stora" ansökan skickades till Kina på min födelsedag 2006. Vår nästa ansökan (LOI) skickades till Kina på vårt blivande barns födelsedag. Det måste ju betyda någonting.

Nu har vår LOI-ansökan skickats till Kina så nu är det bara att vänta igen. Eller vänta och vänta...vi har en lista hemma där vi skriver upp allt som ska göras. Den blir bara längre och längre och innehåller allt från barnsäng, visum, koppla ur krockkudde i bilen, köp lasyr till sommarstugan och fixa trådlöst bredband.
Vad vi hört så har det tagit 25-45 dagar innan man får LOA (bekräftelse på att vi verkligen, verkligen vill adoptera just det här barnet). Så någon gång mellan 13 december och 2 januari kanske vi får vårt. Tyvärr är det ju en massa röda juldagar där emellan som kommer sinka vårt superviktiga brev.
P som är obotlig optimist tror att vi kommer få LOA innan jul. Jag som då är realisten (Nejdå inte pessimist) tror att vårt brev kommer ligga på posten i fyra dagar för att ingen brevbärare är i tjänst och sedan ligga hos organisationen i fem dagar för att vår konsulent firar nyår.
För en gång skull hoppas jag att min man har rätt...:)

Nu har vi ringt och tjatat varje dag till vår adoptionskonsulent och frågat när vår ansökan (LOI) skickas till Kina. Och idag svarade hon "idag eller senast imorgon".
Äntligen!
(Jag hoppas på "idag" :-)

Åh, det går inte att stå emot...jag bara måste ha!

Jag saknar min bloggkompis minisork. Om du läser det här...och har bytt adress kan du väl meddela mig. Jag läste ofta din blogg.

Idag har vi lämnat in vår ansökan (LOI) till organisationen. Skönt! Nu hoppas vi att allting är som det ska, att vi inte ska behöva komplettera med något. Och att de skickas till Kina snabbt, helst med expressflyg i morgon bitti.

Man blir ju ganska trött på alla dessa papper som ska fyllas i och stämplas och undertecknas och skickas hit och dit...Jag var tvungen att kolla hur många vi faktiskt skickat iväg och vi har inte minde än 82 stycken kopior!

Tack för alla lyckönskningar, vi börjar sakta ta in det som hänt :-)

Det händer saker!
Vi håller på att sammanställa LOI (Letter of Intent to adopt special need child).
Vi behöver inte vänta till år 2010.
Vi kommer att åka till Kina redan nästa år.
Snart hoppas jag!

Det känns helt fantastiskt och konstigt och häftigt och spännande och ofattbart.

Vi som har väntat så länge har nästan svårt att förstå.

Jag hade inte behövt göra någon egen analys av väntetiden eftersom våra adoptionsorganisationer är nu hemkomna från Kina och har svar på frågan om hur långa väntetiderna kommer att bli. Citat: "Svaret vi fick av Mme Chu, Vice Director General, är att under förutsättning att antalet barn är konstant, kommer väntetiderna eventuellt att öka till mellan tre och fyra år."

Så min analys om våren 2010 är alltså bekräftad.
Suck!

Jag har tittat på lite statistik från rumor queen. November var ju en stor månad med 280 ansökningar. Men december är ju också en ganska stor månad...för att inte tala om mars. Och om det tog fem månader för CCAA att ta sig igenom november så kan jag ju snabbt räkna ut att det borde röra sig om 20-25 månader kvar för vår del. Plus uppehållet över olympiska spelen nästa år. Så det borde bli barn någon gång våren 2010...

Herregud! Då är P 45 år och med de nya riktlinjerna för adoption som håller på att tas fram i Stockholm så är väl det den övre åldersgränsen för att få adoptera...

När vi skickade våra papper till Kina var det åtta månaders väntan, vi skulle ha kommit hem med vårt barn någon gång på vårvintern 2007. Det känns ju så orättvist och frustrerande och sorgligt och...ja, tråkigt!

Det är tydligen sant. Familjer med LogIn-datum i April 2006 ska hämta barn i Kina nästa månad. Det är tydligen familjer från USA som kommer från organisationer som donerat mycket pengar till Kina och barnhemmen.
Vad ska man säga?

Det ryktas om att familjer som har login-datum i April 2006 ska till Kina i November och hämta barn...sånt vill jag absolut inte höra talas om...Det kan ju inte bara vara så att det är några som går före i kön. (det handlar tydligen inte om "special-needs")
Jag som har läst så många böcker om Kina under den här väntan vet också att Kina är ett land som älskar mutor. Har iallfall gjort. Jag hoppas verkligen att det här ryktet inte är sant...

Vi ar i Turkiet.

Vi bokade en resa till Turkiet bara for att vantetiderna okade och vi ville gora nagot roligt...

Nu har vi fatt ett knastrigt meddelande pa var mobiltelefon fran Adoptionscentrum, de har skickat ut brev med special needs-barn.

Vi ar i Turkiet...och nu vill vi hem.

...och nej, det finns inga prickar over a och o i turkiet...

Jag uppdaterar inte min blogg så ofta nu för tiden...därför att det inte händer så mycket i adoptionsvärlden just nu. CCAA har gjort ännu en pyttebatch (30 nov-05 ryktas det om).

I morgon åker vi till Turkiet, det ska bli jätteskönt. Hoppas, hoppas vi har några roliga nyheter när vi kommer hem. Har hört att det eventuellt är på väg en omgång med "special needs-barn" till Sverige.

Aaahhrrrg...nu händer det ingenting. Det är så frustrerande.
Inga BB från CCAA. Inget rundbrev från AC. Inga ansökningar på väg från Etiopien-kön. Inga rykten från rumor queen.
Idag är det exakt 15 månader sedan vi blev inloggade i Kina. Jag kommer ihåg när vi fick besked om hur lång väntetid det vara att få starta hemutredningen på kommunen, 6 månader.
Det tyckte jag var jättelång tid.

Nu vill jag bara åka iväg på vår Turkiet-resa så vi slipper tänka på det här med adoptionen. Inte för att vi kommer glömma bort det bara för att vi åker bort men man blir väl distraherad iallafall. Vi ska bara lata oss och äta god mat och ligga och plaska i vattnet.
Och när vi kommer hem hoppas jag att allt har löst sig, att vi slipper ta ställning till att byta land och att vi får åka till Kina och hämta vårt barn.

Jag har börjat på nytt jobb också...det är bra som distraktion.

Nu har vi även ställt oss som sökande i kön till Etiopien. Vi vill vänta till CCAA skickar ut nästa omgång av s/n-barn...blir det inget då, byter vi land.
Det känns jättekonstigt. Vi är ju helt insnöade på Kina.

Men vi har inte tid att vänta i över två år till...

Just nu pratar vi om våra möjligheter att byta land. Vad vi skulle tjäna på det tidsmässigt. Min egen analys säger att vi i värsta fall (om man bortser från det allra värsta; att Kina slutar helt med internationell adoption) skulla kunna få barnbesked våren 2010. Då har jag räknat med om det skulle gå så långsamt som det gjort senaste fem månaderna.
Jag vet att november var en hiskeligt stor månad att beta av och att det förmodligen kommer gå lite snabbare framöver...men jag vet också att CCAA kommer att ha ett uppehåll under olympiska spelen nästa år.
Ja vem vet?
Jag vet bara att jag ångrar mig att vi valde Kina. Jag var öppen för flera länder, bland annat Etiopien, Indien och Colombia. Och nu kollar vi om vi har möjlighet att byta. Dyrt blir det förstås. Och istället för att spara pengar har vi bokat en tröstresa till Turkiet om en månad. Helt galet.

Å, nej...CCAA har uppdaterat med en ynka liten batch till 25 november 2005. Usch, nu ska jag ringa vår adoptionskonsulent...

Jag vet inte vad det är med mig, nu har jag missat "vårt datum" den här månaden också. Vi har obemärkt förflyttat oss in i den femtonde väntande månaden.
Hu, det kunde jag aldrig tro när vi skickade iväg våra papper till Kina.

I kväll jobbar jag och är ideligen inne på Rumor queen:s hemsida. Det går ett rykte om en hemsk och löljigt liten batch på tre dagar...medan en annat mycket roligare rykte säger att början på december är inräknat. Så nu måste jag in och kolla en gång i timmen. (Har ingen aning om vad klockan är i USA, det kanske inte är någon som är vaken där ;-)

Jag har blivit utmanad av Filippis.



Här följer 8 fakta om mig:

1. Jag jobbar (sedan 13 år) med tåg.

2. Jag är uppvuxen i Dalarna, Gotland, Värmland och Stockholm.

3. Jag är en nattuggla.

4. Jag har skrivit en halv roman som ligger i byrålådan.

5. Jag älskar att samla på mig en massa saker.

6. Jag får ibland utbrott på alla saker som ligger överallt och tvingar min snälla man att hjälpa mig att tokstäda.

7. Jag tycker om när det regnar, då kan man vara inne och pyssla utan att ha dåligt samvete.

8. Jag älskar melodifestivalen.



Jag utmanar: minisork, joma och magica de hex.



Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler.I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

I går höststädade vi ute på landet, grävde i landen, tog in utemöblerna och hammocken. Sen bastade och badade vi nere vid sjön, det var helt fantastiskt vilken fin kväll. Vattnet var alldeles spegelblankt och solen gick ner bakom skogen. När vi kom hem började det åska och regna, verkligen bra timing.
Jag har alltid älskat hösten men nu känns det lite tråkigt. Fast det beror nog på att det dröjer hela tre veckor innan vi kommer ut till landet igen.
Det cirkulerar inga rykten från Kina heller, det borde ju komma BB nästa vecka iallfall. Frågan är hur många det blir.

Rykten går om att nästa batch kommer att bli 29 november 2005. Jag hoppas det stämmer, det skulle ju innebära att mastodontmånaden november nästan, nästan är slut. Det skulle också innebära att olika LID-grupper genom adoptionscentrum skulle få barnbesked. Och sen kommer det rassla på i en väldans fart..:-)

Just nu håller jag på och följer två olika familjer som är i Kina och hämtar barn. De är flitiga bloggare och det är så spännande att läsa och kul att se en massa bilder. Jag har nog inte riktigt fattat att också vi ska dit.

Semestern är slut och sommaren gick snabbt...skönt tycker vi som går i väntans tider och bara vill att tiden ska gå fortare och fortare. Vi är nu "gravida" i 14:e månaden.
Jag brukar alltid ha stenkoll på när det är dags att fira vårt login datum varje månad men i Juli gick den dagen obemärkt förbi! Kan det betyda att jag faktiskt också tänker på andra saker än adoption?
I går bokade vi vår resa till Brasilien, det ska bli så spännande och kul att ha något att se fram emot i det mörkaste Januari.

Tjohoo, vår papper är granskade och godkända, vi har gått igenom review room.

The CCAA has finished the review of the adoption application documents registered with our office before June 30, 2006.

Saker att göra medan jag väntar:

1 Jobba extra och få upp lönen så jag får bra föräldrapenning.

2 Sy och pyssla och spela tv-spel och göra sånt jag aldrig kommer hinna sen.

3 Resa och bo på hotell som inte har barnpool (och heller inga skrikande ungar :-).

4 Vara uppe sent och sova länge på morgonen.

5 Läsa böcker om Kina och försöka lära mig några meningar på kinesiska.

Jag ska jobba två nätter och en kväll, sen är jag ledig i två veckor, Hurra! Jag hoppas att det blir lite bättre väder, vi tänkte cykla en del på landet men om det regnar kanske vi börjar renovera köket...och det är ju ganska kul det med.
Vi har också äntligen enats med våra reskompisar L & A om en resa till Brasilien i Januari. Vi som inte gillar att flyga väljer en riktig långresa, det ska bli spännande. Vi har inte bokat ännu så 100% är det ju inte men jag vågar nog hoppas på att det blir av. Det går inte att bara gå hemma och vänta flera år på vår "Kinaplutt", då blir jag tokig.

Det cirkulerar en massa rykten därute angående CCAA:s nästa omgång BB (som vanligt). Än så länge är det roliga rykten som talar om fler dagar än 7...men vi får väl se.
Medan vi väntar så hinner kollegor på jobbet både få en och två ungar, det är rena baby-boomen. En del kommer tillbaka från föräldraledigheten med magen i vädret, redan väntande på nummer två. Synd att det inte är smittsamt ;-)

Varför är det bara chefer och mammor som säger Grattis när man berättar att man ska adoptera?

Det verkar som om CCAA ger ännu en pytteportion med BB denna månad, ryktena pratar om 7 dagar fram till 051114.
Tur att vi ska vara på landet nästa vecka, där har vi ingen tillgång till internet och kan inte läsa alla tråkigheter.

I natt drömde jag att vi var i Kina och hämtade barn. Alla i vår grupp fick barn runt ett år som tultade omkring men när vi fick vårt barn var det en lång och smal flicka med ljust (!) hår. De sa att hon var tre år men vi trodde nog hon var närmare sex. Hon var blyg men jätteglad och nyfiken på oss och gav mig små presenter hela tiden. Själva kunde vi inte glädjas utan tänkte bara på de där hemma som väntade på en liten ettåring som knappt lärt sig gå. Efter ett tag bestämde vi oss för att lämna tillbaka flickan och istället ta emot en ettårig pojke.
Men sen kunde vi inte få någon kontakt med pojken, vi tänkte bara på den stackars flickan som vi lämnat tillbaka...hon som var så glad över att ha fått oss som föräldrar.
Sen vaknade jag som tur var, vilken hemsk dröm. Jag kände mig nere hela förmiddagen.

Det var en tankeställare...varför har vi medgivande för att ta emot ett barn som är 18 månader gammalt och inte fem år? Är det vårt beslut eller vår omgivnings?

I dag kom rundbrevet från Adoptionscentrum. Jag slukade det på två minuter, sen var jag tvungen att ligga och grina i fem...Först stod det så klart en massa om väntetiderna som bara ökar och ökar, inga adoptionsresor kommer att genomföras innan, under och efter OS 2008 (där rök våra chanser att få BB nästa år).
Men sen läste jag ju alla glimtar från familjer som nyss varit och hämtat sina barn...det är kaos vid överlämnadet, totalkaos, barnen är sjuka, läkarna kan ingen engelska, barnen skriker och grinar och ropar efter fostermamman, fosterföräldrar vill inte lämna ifrån sig sitt barn...och barn som står vid hotelldörren och skriker efter mamma och letar febrilt efter henne så fort de går ut...
Hur ska jag och P kunna förbereda sig på såna saker, det går inte. Ibland när man längtar och längtar så är det lätt att glömma det sorgliga, det kaotiska och tragedin bakom varje adoption. Hur mycket böcker vi än läst och kurser vi gått så går det ju inte att förbereda sig på sånt, vi kan ju egentligen ingenting om barn. Några gånger under den här väntan har jag faktiskt frågat mig själv vad vi gett oss in på, klarar vi av det här?

Nu tror jag inte längre på att vi får barn nästa år, jag har ställt in mig på 2009 (då hinner vi förbereda oss ännu bättre ;-)
En rolig sak har iallafall hänt. Jag har fått vikariatet jag sökte på mitt jobb...vilket innebär högre lön i ett par månader...vilket innebär att vi bestämt oss för en två-veckors långresa i januari eller februari nästa år (fast vi egentligen inte hade råd).

Nu har jag räknat ut att om CCAA endast uppdaterar med en vecka per månad i fortsättningen så har vi 2 år och 9 månader kvar till BB.
Så där ja, nu har jag sagt det.

Jag har inte orkat läsa några adoptionssidor senaste veckorna, för det första har jag varit sjuk men nu känns det så segt alltihop att jag försöker låta bli att tänka på det.
Den är så konstig den här väntan. Egentligen har ju ingenting förändrats i våra liv, vi lever ju precis som vanligt som vi gjort de 10 år vi varit tillsammans. Vi har det bra, vi har roliga intressen, vi pratar och skrattar en massa tillsammans och är i stort sett nöjda med våra liv. Men ändå är det hela tiden det här med barnet...vad vi än planerar så vägs det in.
"Nästa år kanske vi inte kan resa på en två-veckors resa eftersom vi kanske ska till Kina" (semsterdagarna räcker inte), "Vi behöver en ny bil men det är onödigt, bättre att vänta tills vi får barn när vi VERKLIGEN behöver", "Ingen idé att göra stora planer på jobbet eftersom någon av oss kommer att behöva byta jobb/arbetstider när vi får barn", "Det är ju bra om man kan jobba på tills barnet kommer så vi får hög föräldrapenning", "Ska vi bo kvar här när det är dags att börja med dagis eller ska vi flytta innan dess"...Men NÄR kommer barnet?
CCAA uppdaterade i veckan och tyvärr blev det bara 6 fjuttiga dagar. I den här takten kommer vi få vänta minst ett och ett halvt år till....
Det bästa vore ju om man bara kunde glömma bort att vi ska adoptera och sen kommer det som är jätteglad överraskning om några år men det är ju inte så lätt. Det är ju skrattretande att tänka på att vi för ett och ett halvt år sedan satt på en adoptionskurs i Skåne och skrev en packningslista inför vår Kinaresa...

När jag var ute på min lunchrast såg jag inte mindre än tre kinaflickor. 3 stycken! Olika! En i rosa klänning som stod och kikade in i en sushirestaurang, en i röd och vitprickiga byxor som åt glass och en i blå snickarbyxor, halvsovande i en vagn utanför Konsum.
Och nu vill inte jag fortsätta jobba för jag känner mig som tre år och vill bara ligga på golvet och banka och sparka i golvet och skrika: JAG VILL OCKSÅ HA!

Vi är lediga i pingst, jag längtar ut till landet. Vi ska fira att vi "varit gravida med Kina" i 11 månader och att vi varit gifta i 2 år! Och så ska vi måla nybyggda friggeboden (inte lika roligt).

Just nu känns väntan nästan ok, det går ju upp och ner. Förmodligen beror det på att det är mycket roliga saker på gång nu när det är sommar och snart semester. Jag gläds med alla andra som nyss fått barnbesked, det känns så skönt att läsa att det faktiskt blir ett barn nån gång. Och kul att fler och fler får pojkar (har för mig att jag läste nånstans att pojkar utgör nästan 20 % av alla barn från Kina!?).

Läser också en jättebra bok (om Kina förstås); Vilda svanar av Jung Chang.

I dag har jag inhandlat en helikopter i trä att lägga i barnlådan. Om jag köper en sak varje månad så blir det ju lite tills det är dags att inreda barnrummet.
Och på tunnelbanan fick jag äran att sitta mittemot två jättesöta "Kinaflickor", jag kände mig som en knäpp kärring, kunde inte låta bli att stirra...:-)

Ryktena säger också (tvärt emot vad jag läste sist) att det blir en "stor" grupp denna gång, det ryktas om att det blir två veckors LID som får barn från CCAA. Stor och stor är den ju inte, det är väl mer normalt. Men det skulle ju vara skönt om de förra pyttesmå grupperna var en engångsföreteelse.

Det går något rykte om att Kina ska införa ett tillfälligt adoptionsstopp för att få ner köerna!

Det känns som om jag inte ska läsa på några adoptionssidor på ett tag.

Jag har varit borta på kurs genom jobbet och det var så skönt att komma hem! Katterna tycks tro att jag varit borta en vecka för de svansade efter mig hela kvällen och ville gosa och ha uppmärksamhet.
Kursen var ganska bra men det bästa som hände var att jag under en föreläsning började rita en teckning på anteckningsblocket och den blev större och större och mer utvecklad ju längre tiden gick. Jag lyssnade givetvis (jag har ju simultankapacitet :-) men jag har en idé om att min teckning skulle faktiskt bli ganska snygg och rolig om jag tryckte upp den på ett grafiskt blad. Det var så kul att rita igen, jag har inte gjort det sedan jag gick estetiska programmet på gymnasiet. Förmodligen kan jag tacka min vän K för alla roliga infall eftersom jag har äran att gå hennes spännande inspirationskurs.
Så nu vill jag inte jobba mer den här veckan, jag vill bara sitta i mitt alldeles egna syrum och spåna på nya idéer...

Jag har fixat klart i mitt nya sy- och pysselrum inne i klädskrubben och igår kväll när P kom från jobbet invigde vi det med lite vin. Det är ett riktigt mysigt rum, katterna älskar att vara där inne.
Tidigare har vi haft mina sygrejer i "hobbyrummet" tillsammans med datorn och gästsäng och lite allt möjligt skräp men det rummet ska bli ett barnrum. Så nu är det bara att börja köpa barnmöbler och inreda men var är ungen?

Jag försöker att inte läsa alla tråkiga rykten som florerar på adoptera.nu (bland annat att CCAA också nästa gång bara ska ha två dagar med). Om det stämmer så innebär det att det kommer dröja flera år innan vi får barn och såna tankar orkar jag bara inte ta tag i nu. Vi försökte få barn redan 1998 och har väntat länge nog. När man äntligen bestämmer sig för att adoptera så borde det vara sluta på all denna väntan, man borde få ett barn bums (nästan i allfall :-).

Klockan är halv fyra på morgonen och jag går snart av mitt jobbpass, jag ska sova några timmar hemma, sen åker vi ut till landet. Jag hoppas att de eldar brasa nere vid sjön, det kommer bli mysigt att gå hem i mörkret och tända i öppna spisen och dricka lite vin. Det är så fantastiskt att se alla stjärnorna där ute, jag blir lika fascinerad varje gång. Här i stan syns de ju aldrig.

I dag fick jag en bok av min vän K, "När du föddes i Kina" av Sara Dorow. Det är en jättefin bok med massor av bilder och det är ju säkert tänkt att den ska läsas för barnet...så jag ska försöka att inte bläddra sönder den innan dess :-)
Vi var och såg en konsert med Mari Boine, hon är en helt fantastisk musiker och sångerska från Norge. Det är inte så ofta som man glömmer tiden och rummet och alla människor runt omkring men det gjorde jag och jag önskade att konserten skulle vara för evigt och aldrig ta slut. Så; Tack Mari Boine för en superkväll. (Nu tror jag ju inte att Mari Boine läser min blogg, men man vet ju aldrig...och hade jag trott på Gud skulle jag säkert ha tackat honom också).

Hej och hå vad segt det går. Från början sa vi att till julen 2006 då har vi hämtat hem vårt barn. Sen blev det till sommaren och sen sa vi att till julen 2007, ja då har vi i allafall varit i Kina.
Nu hoppas jag att vi har barn till julen 2008...men säker är jag inte. Den är ju helt orimlig den här väntan, det känns som ett steg fram och två steg bak, hela tiden.
Snart får vi väl hoppas på att vi inte hinner bli för gamla för Kinas regler, att vi fortfarande passar in i "deras mall". Och att våra föräldrar fortfarande är i livet så de får uppleva att bli morföräldrar.

Jag har återhämtat mig efter CCAA:s djupdykning med bara två dagars uppdatering den här månaden. Jag tog ledigt från jobbet i två dagar, hoppade av ett projekt och har varit ute på landet i fyra dagar. Det hjälpte.

Det har ju varit sjukt varmt, 20 grader. Vi har suttitt ute och ätit frukost, invigt grillen och spelat kort på altanen med L & A som kom och hälsade på. Grodorna som har vaknat till liv vandrade över tomten från morgon till kväll så det knappt gick att gå på gräsmattan. De tog sig ner till sjön för att para sig, det var som att sitta i en "mitt i naturen-film" med alla dessa grodor och grodljud runt omkring.

I fredags gick min chef hem med sin mage, hon ska vara föräldraledig drygt ett år.

- Vi ses om ett år, sa jag

- Nej det hoppas jag inte, sa hon

- Jag är här om ett år...tyvärr.

- Men jag hoppas att du inte är här när jag kommer tillbaka, sa hon och gav mig en kram.

Det kommer jag ju att vara, men om ett år så hoppas jag iallfall att det inte är så lång kvar. Att det går att räkna nedåt och att vi har vågat inreda barnrummet.

I dag hände det en rätt märklig sak. Vid mitt jobb finns en av världens bästa leksaksaffärer (www.krabat.se) och där måste jag ju gå in titt som tätt och fingra på alla fina saker. Så här efter lön så kliar det ju extra i fingrarna och jag tänkte att jag kan ju alltid fira att vi varit inloggade i Kina i nio månader med att köpa en liten sak att lägga i "barn-lådan" hemma.
Jag gick och tittade på en massa roliga pussel, köksredskap modell mini, teserviser för barn, dräkter och dockor och allt möjligt fint och fastnade för en rosa prinsesskrona i tyg!
När jag var på väg till kassan var jag tvungen att hejda mig.
1 Vi vet inte om det blir en flicka.
2 Om det blir en flicka, varför i hela friden ska jag köpa en rosa prinsesskrona?

Jag som alltid tänkt att inte göra den uppdelningen; rosa till flickor, blått till pojkar. Varför köpte jag inte en grön liten drake i plast? När jag själv var liten lekte jag hellre med bilar än med dockor. Jag undrar om jag själv hade gillat en prinsesskrona, förmodligen inte. Det blev ingen sak att lägga i "barn-lådan", jag gick till jobbet lagom förbryllad...

Det känns det segt och nästan overkligt att vi ska åka till Kina och bli föräldrar "någon gång i framtiden" (vilket betyder någon gång 2008, hoppas jag). Jag är glad att jag inte berättat för så många på mitt jobb ännu, jag skulle inte ha stått ut med alla frågor om hur lång tid det är kvar. De få som vet om adoptionen brukar fråga lite försynt någon gång i månaden, jag försöker att inte fräsa när jag svarar att det fortfarande är över ett år kvar.
- Det har du ju sagt jättelänge nu, fick jag till svar senast.
Medan jag väntar samlar jag på mig saker om Kina; videofilmer (programmen om Alice) och böcker. Häromdagen visades en bra dokumentär på SVT om kinesiska relationer, jag förstår nu varför det är viktigt att ha med sig presenter när man besöker barnhem och myndighetspersoner i Kina

Nu vill jag att det ska bli vår, sedan vi kom hem från Indien längtar jag bara till solen och värmen. P har lovat att snickra odlingbäddar att ställa ut i kirskålen på landet så jag kan så lite fröer.

Nu har CCAA uppdaterat till 24 oktober 2005....endast 11 dagar denna gång. Men nu har vi iallfall passerat "mitten" av alla LID som finns hos Adoptionscentrum, vi har fler bakom oss än framför oss.
Helgen är festivalhelg, har laddat med gamla melodifestivaler på video i veckan. I morgon ska vi se genrepet i globen och på lördag blir det TV hos vänner. Och jag säger bara...The Ark måste bara vinna men jag tror att det är farligt jämnt mellan Ola Salo och där lilla mums-mums Zelmerlöw.

Ingen uppdatering från CCAA, kanske kommer den nästa vecka. Sista datumet som fått BB är 13 oktober 2005, det är då 8 månader kvar till vårt LID. Om man gör en snabb uträkning (baserat på att CCAA uppdaterar ca 2 veckor i taget) så är det 16 månader kvar tills vi får åka till Kina...tyvärr...det är lång tid. Vi får se till att göra en ny resa till Indien för där gick tiden väldigt snabbt, fast då får vi nog se till att få in lottoraden snart.
I morgon åker vi ut till landet, vi ska måla om vardagsrummet och staka ut den nya utbyggnaden så vi får annat att tänka på.

Just det...idag måste vi fira 8 månader sen vi loggades in i Kina. Ibland går tiden så fort att jag faktiskt glömmer räkna veckor och månader. Hade vi varit gravida på "det vanliga sättet" hade jag gått omkring och stånkat och pustat med magen i vädret...ingenting jag längtar efter nu. Bättre att fira med god mat och en flaska Allesverloren, Tinta barocca (rekommenderas) :-)

Programmen om Alice på SVT är ju så bra, jag skrattar och gråter om vartannat och glömmer helt bort att det är barnprogram. Jag blir lika förvånad varje gång de tar slut efter bara tio minuter.
Jag önskar att de kunde fortsätta för evigt...i allfall under vår långa väntan vi har framför oss.

Internet är ju fantastiskt. Man kan sitta på ett otroligt varmt internetcafé i Indien och surfa in på CCAA och se att de uppdaterat, sen går man och slänger sig i Arabiska havet och firar med öl framför solnedgången :-)

Vi har haft en underbar semester. Indien är ett otroligt spännande land med vänliga och nyfikna människor, god mat och vackra stränder. Jag har dessutom botat min flygrädsla; på en bussresa i djungeln med branta stup och skranglig buss tänkte jag att jag aldrig mer behöver vara flygrädd. Det blev så uppenbart vad säkerhet är...

Med på planet fanns också en adopterad kinaflicka på semester vilket gjorde att vi tänkte mycket på vår nästa långresa. Fast just nu längtar jag mest tillbaka till havet och värmen, det här är den värsta sortens väder i Sverige...grått, slaskigt och kalla vindar.

Ännu inget från Kina. Börjar få såna där knäppa tankar som "det blir nog inget barn", "kina har stoppat alla adoptioner"...eller ännu värre "ska vi adoptera barn?, det har jag inget minne av".
Sista inloggningsdatumet för granskade mappar är 31/1 - 06, jag vet inte om det tidigare har hänt att de är så sena. Eller så har de granskat långt fram men struntar i att uppdatera sin hemsida.
Jag ska gå och packa min resväska, om två dagar åker vi till Indien...det känns ju också helt knäppt men på ett roligt vis!

Jobbat åtta dagar i sträck, ska bli så skönt att vara ledig. I helgen kommer vänner på middag, de ska visa kort från sin resa till Goa (så vi kommer längta ännu mer).
Från Kinafronten intet nytt, kan det verkligen vara så att CCAA slutat uppdatera sin hemsida? Hur ska vi överleva i fullständig ovisshet?

I kväll visar SVT andra avsnittet om lilla Alice från Kina, klockan 18:10!

5 saker vi ska göra i Indien

1. Bada och snorkla i Arabiska havet

2. Äta grillade skaldjur och en massa god indisk mat på uteserveringar på stranden.

3. Sitta i varsin solstol och titta på solnedgången (som ska vara en av de vackraste i världen).

4. Hyra taxi i två dagar och åka till paradisstränder (och kanske sova kvar i strandhydda).

5. Handla fina tyger och överkast på nattmarknaden (om jag lyckas pruta).

Tjoho, nu är det bara två veckor kvar.

Åh, vad jag längtar efter semestern. Jag sitter på jobbet och försöker hålla upp ögonen, skulle behöva vara ledig någon dag efter stormhelgen men jag är inte ledig förrän på lördag!
Fick precis reda på att en av mina kollegor väntar barn, kul för henne. Det märkliga är att sedan vi bestämde oss för att adoptera barn har min kollega hunnit skilja sig från sin man hon har två barn med, träffat en ny och blivit gravid igen.
Jag undrar vad P och jag hållt på med i alla år när vi bara gått runt och såsat :-). Om vi påbörjat den här processen två år tidigare hade väntetiderna varit en tredjedel av vad de är nu och vi skulle redan varit hemma med vårt barn. Det är ju typiskt att väntetiderna ska vara de längsta just när vi ska adoptera.
Usch vad jag gnäller...

TV-tips, varje onsdag 18:05 (från nästa vecka 18:10)

SVT visar i nio program historien om Gong En Xiang, eller Alice som hon också skulle få heta. Hon föddes och övergavs bara två dagar gammal i södra Kina. Men efter ett år på barnhem och hos fosterföräldrar fick hon en ny familj. Tillsammans reste de till Sverige - där ett nytt och helt annorlunda liv tog sin början.

Måste komma ihåg att programmera videon :-)

I helgen var vi ute på landet och tog det lugnt (för en gång skull). Jag försöker lära mig sticka så jag knåpade med en halsduk nästan hela helgen.
Vi såg ju också nyheten att svenskar hemkomna från Goa smittats med malaria så nu diskuterar vi om vi ska ta malariaprofylax innan vi åker...det är dyrt att åka på semester, först tog vi spruta för Hepatit A och i morse drack vi dyrt koleravaccin och malariatabletterna kommer kosta 680 kronor per person. Men det är ju ändå fantastiskt att få bo i ett land där vi faktiskt KAN vaccinera oss mot såna här sjukdomar. Nu är det mindre en en månad kvar innan vi åker, det ska bli så spännande.

I helgen har vi också smitt stora planer angående vår sommarstuga. En utbyggnad, större badrum och ett sovloft till vårt blivande barn. Behöver verkligen få in en tipsvinst...

CCAA har uppdaterat till 27 september 2005. Så nu är vi två LID närmare målet...:-)

Nytt år, skönt att helgerna är över...Men jag känner på mig att 2007 kommer att bli ett oändligt långt år med masor av väntan. Det känns så långt bort...att tänka sig elva månader framåt, i december, snart jul och fortfarande inget barnbesked.

Det går nästan inte att tänka så långt fram, vi får dela upp året i mindre bitar, typ så här:

februari- resa till indien
maj - sälja kolonistugan (kommer bli sorgligt, men vi får iallfall pengar)
juni - midsommar med vänner på landet
juli - semester på landet
oktober - resa bort weekend (kom jag på nu bara för att vi ännu inte planerat något för hösten)
december - baka lussebullar och läsa bra böcker om Kina

Dessutom ska vi försöka gå en "hämta-barn-kurs" i höst...och jag har ju min kurslitteratur i kinesiska (tillfälligt förpassad till byrålådan).

Nu känns 2007 redan lite kortare :-)