Äntligen

Idag har inbjudan kommit. Och vi har betalat för vår inrikesresa och hotell under vistelsen i Kina. Och bekräftat och betalat flygbiljetterna. Och checkat av med kattvakterna så de kommer rätt dag. Och det blir ingen flygstrejk. Hurra! Snart åker vi.

Strejk

Är det inte vulkanutbrott som oroar så är det flygstrejk. Jag känner mig inte säker på att få åka förrän jag sitter på planet. Vi har ännu inte fått reseinbjudan heller men enligt vår organisation så brukar den komma en vecka innan avresa. En vecka! Vi adoptionsföräldrar ska verkligen ha våra nerver i schakt. Det är bara 10 dagar kvar nu...eller?

Köpa grejer

Nu är det mest bara köpa, köpa, köpa som gäller. Barnstol, bilbarnstol och en säng till sommarstugan. Fast det är skönt att slippa köpa kläder, allting finns i lådorna från källaren.
Ska bli skönt sen när man kan börja sälja, sälja, sälja.

Ensamma

Förra gången var vi 17 familjer (!) som åkte till Kina och vi var 4 stycken som följdes åt till provinsen. Denna gång blir vi ensamma. Både i Peking och till provinsen.
Det känns lite tråkigt och lite läskigt. Ingen att äta middag med på hotellet, ingen att rådfråga om mat/feber/konstiga prickar/konstistensen i blöjan/anknytning. Men mest är jag nog orolig över att vi nu själva måste hålla reda på alla tider när vi ska vara här och där och när planet/bussen/taxin åker. Förra gången gick jag mest runt hela tiden och frågade "Vad sa de?, När skulle vi vara där? Vilken tid?". Hur ska det gå?

Väntar

Vi väntar...och väntar. En dag i taget, sakta framåt. Men idag sa min man att om exakt en månad är vi hemma igen! Och det känns ju inte så långt bort alls.
Om nu bara inbjude-brevet kommer. Om nu bara vulkaner och andra naturfenomen håller sig borta.