Det känns det segt och nästan overkligt att vi ska åka till Kina och bli föräldrar "någon gång i framtiden" (vilket betyder någon gång 2008, hoppas jag). Jag är glad att jag inte berättat för så många på mitt jobb ännu, jag skulle inte ha stått ut med alla frågor om hur lång tid det är kvar. De få som vet om adoptionen brukar fråga lite försynt någon gång i månaden, jag försöker att inte fräsa när jag svarar att det fortfarande är över ett år kvar.
- Det har du ju sagt jättelänge nu, fick jag till svar senast.
Medan jag väntar samlar jag på mig saker om Kina; videofilmer (programmen om Alice) och böcker. Häromdagen visades en bra dokumentär på SVT om kinesiska relationer, jag förstår nu varför det är viktigt att ha med sig presenter när man besöker barnhem och myndighetspersoner i Kina

Nu vill jag att det ska bli vår, sedan vi kom hem från Indien längtar jag bara till solen och värmen. P har lovat att snickra odlingbäddar att ställa ut i kirskålen på landet så jag kan så lite fröer.