Det är jobbigt att vänta. Inte för att vi har väntat speciellt länge (en vecka hittills :-) och inte för att vi den här gången har särskilt bråttom. Men jag avskyr att gå i ovisshet. Och det är olustigt med känslan att våra liv är i någons (någon = CCAA) händer...nåväl, kanske inte våra liv men vårt framtida syskon kommer ju ändå att förändra vår familj och våra liv, på sitt sätt.

Samtidigt kan jag ibland tycka att det gärna får dröja ett tag, vi vill passa på att mysa med lilla S, bara vi, ett tag till.

Nu längtar vi ut till landet, på fredag åker vi. Det ska bli spännande att se hur mycket snö som kommit sedan vi var där sist. Maken ska tydligen skotta snö från taket, vi får väl se hur det går...Vinterbilden är från sjön på landet senast vi var där.