Jag läser på andra bloggar om par som är på gång med att samla ihop papper till ansökan och det känns som om det var så länge sen vi höll på med det. Fem månader är inte så lång tid men ändå, det känns långt borta. Då var vi så uppe i allting, det var papper som skulle kopieras och beställas och förnyas. Några papper var för skrynkliga och några var det hål i kanten på. När mappen var klar tog vi bilen in till stan och la den i brevlådan utanför organisationens kansli. Jag kommer ihåg att det ösregnade och hela kvällen var jag orolig över att det skulle regna in i lådan och vår mapp skulle bli förstörd.
Efter det har vi gått in i väntanstadiet...ett kontigt vaccum. Ibland känns det verkligt och påtagligt och då är väntan svår när vi vet hur lång tid vi har kvar. Ibland känns det bara konstigt, ett "ingenting" och jag undrar om vi verkligen ska få ett barn nån gång i framtiden eller om det bara var en dröm den där mappen som vi la i brevlådan.