Jag vaknade klockan 12, alldeles för tidigt efter ett nattpass. Så hela eftermiddagen gick åt till att försöka hålla upp ögonen. Nu när klockan snart är nio på kvällen börjar jag bli pigg så när jag äntligen får lägga mig så kommer jag inte kunna sova. P har varit en ängel och lagat god middag och pysslat om mig.
"Tur vi inte har barn", tänkte jag när jag låg i soffan och dåsade och kände mig liten. Och skämdes genast över mina tankar.
Fast när vi har barn vet jag inte om jag kommer att jobba natt längre. Två föräldrar som arbetar treskift funkar bara inte.
Det var en sak som jag oroade mig för under hemutredningen. Jag trodde nog att det var den viktigaste punkten, jag menar "vad gör vi när vi jobbar och dagis inte har öppet på våra konstiga arbetstider?". Jag hade förberett en massa olika bra svar och förslag på våra framtida karriärer. Att vi hade råd med att gå ner på halvtid, att P kunde ändra sina arbetstider, att vi hade scheman som vi flexibelt kunde pussla ihop med dagisets öppettider...i nödfall skulle jag säga att jag letar nytt jobb med normala arbetsidet (ganska sant).
Men hon frågade ingenting om hur vi hade tänkt oss med våra treskiftsjobb och barn. Det kändes som om hon vände ut och in och upp och ner på våra liv men ändå frågade hon inget om detta.