Min pappa ringde idag och sa att han ville komma och hälsa på ute i vår sommarstuga i veckan. Jag har inte pratat med honom på två-tre månader och hade totalt glömt bort att vi kanske skulle ses den här veckan. Jag och P hade tänkt oss en lugn och skön semestervecka ute på landet alldeles för oss själva. Men inte kunde jag säga nej till pappa heller.
Jag och pappa har väl inte så väldigt bra kontakt. Vi pratar med varandra någon gång i månaden, ibland oftare och ibland mer sällan.
Tyvärr blev han inte så förtjust över att vi ska adoptera barn när jag berättade det i somras. Han pratade mest om hur spännande det skulle vara att få resa till Kina och efter ett tag frågade han om vi verkligen inte kunde få barn "på eget vis". Jag tror inte att han förstår riktigt, det är så svårt när vi träffas så sällan. Han har ju egentligen ingen aning om hur mitt liv ser ut idag eller vad jag drömmer och längtar efter. Kanske är det bra att vi ses och får prata med varandra.